0 Läs mer >>
Första året med miraklet har varit underbart, turbulent, härligt, oroligt, lyckorus och ångest. Och då är hon ändå mest glad, sover bra, äter bra och är typ aldrig sjuk. Hon kan gå, äta med sked (om än kladdigt), bläddra i böcker, göra imse vimse spindel med händerna, spotta efter tandborstning (obs! I handfatet), göra ifrån sig på pottan (fast man får ju hjälpa henne dit) säga vovve, kisse, titta, mamma, nej och hej. (hon kan även viska pappa) :)
Hon är envis som synden, stark, tempramentsfull, social, pratig, påhittig, nyfiken, självständig, gosig, vild och alldeles alldeles underbar! Hon gillar djur (helst klappa, även kor), vatten, musik (helst Justin Bieber av någon skum anledning) och böcker.
Hon är vår, hon är sin egen och hon är ett år. Galet!
Om 1,5 månader börjar hon hos dagmamma. Ett nytt stort steg i hennes liv, och vårt.

Ett år

2 Läs mer >>
Jag vågar knappt säga det, men jag tror vi börjar få bukt med näsa och mage nu. I alla fall är vi i en bra period just nu. Det märks på Alva att hon haft det jobbigt, för från att ha varit vaken mycket med mycket skrik ett par dagar så sover hon nu massor! Två nätter i rad har hon sovit 12 timmar. Hon ammar sovandes!! Hon sover igenom kvällsrutinen med blöjbyte, massage,tvätt och pyjamas till och med! Tur att hon är nöjd och pigg när hon väl är vaken, annars hade jag nog trott att hon var sjuk eller nåt. 
 
Idag kommer hennes morfar hit! Han har haft otur med förkylningar och då vi har nolltolerans här hemma mot förkylningstecken så har han inte fått komma än. Men idag äntligen ska de få träffas! 
 
I övrigt knallar föräldrarlivet på. Jag har börjat få mensvärk, vi får se om det är livmodern som bara luras eller om jag ska vara en av de ovanliga som får mens trots helamning. Suck... Bistert väder har det ju varit också, men vi har ändå vågat oss på två promenader per dag i veckan! Känner att kroppen orkar mer och mer och jag vet inte om det är våren, att magen är borta eller att det är övertröttheten men liksom (vad verkar som) många nyblivna mammor har jag plötsligt fått för mig att bygga och stärka min kropp. OBS! Inte gå ner i vikt eller annat dumt, speciellt inte då jag ammar, utan bygga muskler, kondition och hållning! Kanske känner man så efter en graviditet då man får känslan av att äntligen få tillbaka kontrollen över sin kropp? 

En trött tjej

1 Läs mer >>
Jag tror att jag aldrig längtat såhär mycket till vår o sommar! Inte så mycket för ljuset eller värmen, utan för att Alva förhoppningsvis kommer bli mer kontaktbar o regelbunden. Nu hänger liksom amningen ständigt som ett hot i luften: plötsligt kommer hon vara hungrig o behöva ammas igen. Kommer vi hinna med vad vi planerade? Kommer vi hinna fram/hem osv. Framförallt vill jag att hon blir 6månader och vi kan leva lite mer "normalt" dvs att jag själv kan ta med Alva till Växjö och hänga där några timmar, utan att Peter måste vara med och sitta i bilen med henne och jag stressar igenom affärer för att hinna med allt innan nästa matning. 
 
Så längtar jag såklart tills vi kan träffa vännerna H och G och deras döttrar (2mån äldre resp 2 veckor yngre än Alva) och tills Alvas två kusiner föds i maj resp juni...eller var det juli? Och Alvas båda kusinbarn (varav en är född)
 
Blir kanske roligare för vår hund med vår också. Peter kan cykla med henne och vi kanske kan ta längre o längre promenader. Just nu är Ziva något låg. Hon är inte lika matglad (igår spred hon ut frukosten över huset istället för att äta den) och allmänt stilla. Hade hon inte busat till ibland hade jag misstänkt sjukdom, men är väl de ändrade rutinerna och det faktum att vi ägnar mycket uppmärksamhet till den nya individen i flocken och inte henne på samma sätt. Kanske saknar hon katten? 

sommarlängtan

1 Läs mer >>
Påväg hem från kontrollen på förlossningen på onsdagen så började en och annan värk komma. Kände att de tog o mer än förvärkarna, men istället för att det liknade sammandragningar så var det som kramp/värk i höften. På kvällen tilltog de och jag sov inte mer än nån kvart här o där den natten. Inte Peter heller direkt.b Började ta tiden framåt morgonen men då det var 10-20 min mellan så beslöt Peter att åka till jobbet Kl 5:30. Kopplade in mig på min TENS och kände hur den hjälpte mot topparna. Kl 8 var det 7min mellan värkarna och jag ringde svärföräldrarna som kom och hämtade hunden, matade hönsen, svärmor tog på mig kläder trots att jag protesterade och sen blev hon så nervös att hon började städa (!!) jag ringde Peter kl 9 och strax efter förlossningen. Då var det 3-5 min mellan värkarna och de höll i en minut. Det var underbart att stöna och andas in näsa ut mun om och om igen. De ville att vi kom in och vi åkte direkt. Väl inne konstaterarde de att livmoderetappen var helt utplånad och jag var öppen 3 cm. Valde att stå i gåstol och vanka lite av och an, efter nån timme bad jag om lustgas. Sen är tiden omöjlig att komma ihåg för mig. Tyckte inte lustgasen hjälpte i början, men när jag väl fick in tekniken så hade jag stor nytta av den, har idag blåmärken efter masken, haha! Efter ett tag (4 timmar?) kollade de mig igen och jag var öppen 5cm. Helt normal takt för en förstföderska sa de och frågade om jag ville bada. Jag var ju öppen för allt så jag tackade ja och vi fick vara i ett litet spaliknande rum och när värkarna kom spolade Peter hett vatten på min ländrygg medan jag stod på alla fyra och vajade sida till sida. Hade ju som mål att hålla mig rörlig och tror verkligen det hjälpte! Samtidigt tog jag vara på varje paus och tänkte på att slappna av och njuta. Värk blev norm och vila belöning. En timme badade jag sen gick vi tillbaka till rummet. Då saknade jag lustgasen! De tog ctg igen då värkarna avtagit lite efter badet men då de inte fick bra kontakt med Lucky pga att jag rörde mig hela tiden valde de att ta hål på fosterhinnan och sätta en elektro på Luckys huvud. Inget av det kändes! Dock hade jag knappt öppnat mig mer. Peter tog och matade mig då och efter ett tag tilltog värkarna igen och vi diskuterade Ev ytterligare smärtstillande. Då jag tyckte trycket var värre än smärtan så tackade jag nej till både ryggmärgsbedövning och akupunktur, då de båda ju behåller trycket men minskar smärtan. Jag visste ju också att ryggmärgsbedövningen skulle göra mig stillaliggande och kanske sakta in allt och nu ville jag bara bli klar och sova. Plötsligt ville kroppen börja krysta, vilket jag inte fick. Omöjlig begäran kan jag nog påstå! Såå skönt att krysta när det trycker. Några värkar senare kom de fram till att jag var helt öppen men hade en kant kvar, samtidigt gick Luckys hjärtslag ner vid värkarna. Barnläkaren tillkallades, ett blodprov togs på Luckys huvud men det såg bra ut, sen gick det snabbt, jag fick värkstimulerande dropp, en avslappnande spruta i skinkan och barnmorskan förvandlades till en aerobicsinstruktör som höll undan kanten (?) och hejade på mig som attan! De sa att klockan ju var 22(?) så kunde bli 12:e eller fredag den 13:de. Helsike heller att set blir fredag den 13:de tänkte jag och tog i för glatta livet. Peter var guld som höll mitt huvud, skötte masken, peppade och hejade på och plötsligt säger de: "krysta inte nu! Flåsa!" Vadå krysta inte? Var ju så jäkla skönt att krysta och så skulle jag vänta!! Nu vet jag ju att det var för att det ska töjas ut innan huvudet kommer ut. Så fick jag krysta igen och plötsligt försvinner allt tryck och upp kommer en skrynklig rackare som kom med ansiktet uppåt 22:44. Min första tanke var "vad stor den är! Kändes inte så!" så skulle Peter kolla könet och hör honom chockat säga "en flicka!!". Vi var ju så säkra på att det var en pojke, som hette Viljar och var 52-54cm lång och vägde 3,6-4,2 kg. Ut kom alltså en tjej, 3226gram och 49 cm lång! Så fel Vi haft :) men så underbar hon var! Och är ;) var redo att krysta ut moderkakan men den kom genom att barnmorskan drog i navelsträngen efter att vi alla hämtat oss, Lucky bajsat på mig och Peter klippt navelsträngen. Efter det fick peter ta Lucky medan jag undersöktes och syddes. Var innan livrädd att spricka mycket men barnmorskan var väldigt nöjd. Med tre bedövningar (gel, spray och tandläkarbedövning) plus lustgas så var det en mycket behaglig upplevelse att sys ;) sen skulle vi försöka amma och Lucky sög tag direkt, Inga problem alls. Det har pratats om eftervärkar och ont i brösten första gången men det hade jag inget problem med. Var väl fortfarande så hög/bedövad :p när de tryckte på min mage däremot för att få livmodern att dra ihop sig så kändes det ju. Och träningsvärken idag, fy fan! Benen bara lyder mig inte! 
Just nu är vi på patienthotellet. Lucky och Peter sover i en säng och jag slöar. Går inte sova just nu, får hoppas jag kan det snart, har sovit tre timmar på två dygn! Har fått diklofenak mot eftervärkar men ta. bara Alvedon än så länge. Får väl se om det blir sämre. Vi blir väl kvar till söndag tror jag. 
 
Sammanfattning: MYCKET bättre upplevelse än jag någonsin trott eller hoppats på! Kanske går in här och ändrar nåt när jag får mer struktur i hjärnan. 

Förlossningen

0 Läs mer >>
Så kan man inse att februari har börjat och att internet är påfyllt igen :D och är man ensam hemma mycket och har tråkigt så hamnar man ju lätt på sajter som säljer barn och babyartiklar. Finns en hel del som vi är sugna på men som inte behövs första tiden, och som jag lite hoppas på att få som gåvor till Lucky, eller får vi komplettera senare. Det är prylar som ett första gosedjur, hängen till barnvagnen (alltså små figurer att kika på i vagnen), mjuk skallra osv.
 
Yrkeskadad som jag är har jag också kikat på barnböcker, har ett presentkort från jobbet som ligger o bränner, men så vet jag ju att det kommer ett dop och en massa födelsedagar de kommande åren och just nu är ju inte ens pekböcker så aktuellt. En hint hint till släkt: en samling böcker som dopgåva eller kommande födelsedagar kommer vara tacksamt :) Vare sig det är Emma och Totte böcker, Alfons, Tummen, Äntligen-böckerna, Astrid Lindgren eller Anna-Clara Tidholms böcker, så önskas de till framtida bibliotek :)

Äntligen internet

6 Läs mer >>
Kom på en sak som stört mig av och till, som jag tänkt skriva om här, men som jag liksom tänkt att jag skulle vara lite stabil inför först, den dagen kommer dock aldrig, så fort frågan kommer eller tanken susar förbi så blir jag irriterad, ledsen och frustrerad.
 
Det här med syskon. Syskon till Lucky menar jag då. Folk verkar inte ha förstått, folk i vår närhet som följt oss under dessa fem år det tog att bli gravida, de verkar inte förstå. En del gör det, andra känns det som att vi fått berätta om och om och om igen för att det ska gå in men de vägrar liksom acceptera det faktum att Lucky inte kommer få syskon. (Oj, vad några säkert kände sig träffade nu, några läser detta och undrar säkert vad de har sagt. Det spelar ingen roll, bara ni någon gång förstår!!) Lucky kommer att bli ett ensambarn. Varför frågar sig då några. Detta har tex kommit upp när vi kanske köpt saker begagnat och motiverat med att "ja, det blir ju bara Lucky, så är ju inga syskon som kommer ha användning av sakerna sedan". Jag kanske säger det lite väl ofta, men det är faktiskt för att vänja mig själv vid tanken på att det blir bara en graviditet, en förlossning, ett barn. För kanske har inte ens jag helt förstått. Därför blir jag så ledsen (även om det inte märks på mig) när folk säger: "Men det kan ni ju inte veta" eller "Men nu blev ni ju gravida, nu kanske det löser sig", eller "Men jag känner ett par som gjorde IVF och sen fick barn helt på egen hand efteråt". 
 
Absolut, miraklen sker, MEN (och läs noga nu! Gärna ett par gånger om det inte går in): VARKEN jag eller min man kan bli föräldrar. Jag har valt i samråd med min man att varken här eller i samtal förklara helt vad som är Peters problem, för det är vår ensak, något han vill hålla hemligt. Det jag kan säga däremot är att även om min man träffade en ny kvinna, en med en frisk livmoder, så skulle de ha det väldigt svårt att bli föräldrar utan hjälp. Utan IVF. Punkt slut. Sen har vi då min livmoder, som INTE producerar ägg, INTE kan putta ut ägg (om det funnits några) i någon äggledare då de är STÄNGDA (då säger några, "men det kan väl ha öppnat upp sig?" Ok, om du får ett sår, låt oss säga på din hand, så läker det samman, säg under 13 år som i mitt fall, det blir ett ärr. Om du nu blir gravid, öppnar sig ärret då? Blir det hål igen på samma ställe? Försvinner ärret som växt och växt under 13 år? Och så nästa försök till tröst från andra "men jag känner någon som spolade sina äggledare" Ja, fint, jättebra, det har de gjort på mig med, DET FUNKADE INTE! Det är stängt, kaputt. Sönder. Jag är opererad, jag har fått mediciner, vi kan inte få barn, utan hjälp. 
 
Vi har beslutat att inte göra fler provrörsbefruktningar. Varför inte? För vi vill inte. Det gör ont, själsligt och fysiskt. Kroppen tar stryk, psyket tar stryk, förhållandet tar stryk, ekonomin tar stryk. Vi kommer ha ett barn, ett vi längtat efter i sååå många år, och vi kan inte tänka oss att utsätta detta älskade barn för ett stressat, utmärglat och deprimerat par föräldrar som hela tiden åker på läkarbesök och kontroller, får missfall och vredesutbrott och gråter nätter igenom. Vi tänker inte utsätta Lucky för det bara för att ge hen ett syskon. Vi kan köpa att andra gör det, vi vill inte. Kanske ångrar vi oss, men just nu är vi helt 100% säkra på att det "bara" blir Lucky, och det är inte så bara det! Och vet ni vad? Det är VÅRT val. 
 
Jag förstår att det bara är tröstande ord ni utstöter, förhoppningar och uppmuntran, men jag blir så ledsen varje gång. Självklart vill vi ha fler barn. Vi ville ha två tre stycken. För varje gång någon säger "men det kan ni inte veta" så gör ni så jag känner mig lite mindre värd, för jag kan inte ge min man fler barn. (och han kan inte ge mig fler). Vi kan inte erbjuda vårt barn syskon, som ju är så härligt, underbart att ha. Vi får bara den här upplevelsen. Vi är så lyckliga över att få uppleva den, för som vi har längtat! Så snälla, förta inte den här lyckan genom att försöka trösta med att vi kanske kan få fler. Vi orkar inte hoppas på fler. Vi vill inte hoppas på fler. Efter det här förlossningen kommer jag be om att bli satt i klimakteriet, för att stanna upp mina livmodersjukdomar. För att orka vara mamma. Mamma till vår Lucky, ett resultat av fem års kontroller, operationer, mediciner, provrörsbefruktningar och missfall. 
 
Snälla, inget mer prat om syskon till Lucky. Om jag nämner att det inte blir fler, håll bara med. Det är vår verklighet, inget ord kan ändra på. 
 
Tack

Syskon

0 Läs mer >>
Att det klart bästa i år var att bli gravid och vänta Lucky, det är ju lite självskrivet, men här är en slags frågelista som jag fyllt i om 2014.
 
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 
Rest till USA (själv!!), gått på Zoo ensam en hel dag, badat fötterna i Stilla havet, semestrat i husbil (har jag ju gjort innan men inte på egen hand med maken), bott över i smyg på ett hotell, gått igenom en graviditet som varat längre än två-tre månader. 

2. Höll du några av dina nyårslöften? 
Hade inga nyårslöften

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja

4. Vilka länder besökte du? 
USA

5. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015? 
Nej, 2014 var fantastiskt!

6. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 
19 maj

7. Vad är det bästa som hänt dig år 2014?
Blev gravid med Lucky

8. Största misstaget år 2014? 
Behåller jag för mig själv :)

9. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja

10. Bästa köpet? 
Barnvagnen

11. Vad spenderade du mest pengar på? 
Nya bilen

12. Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Massor!

13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? 
Do it again med Robyn och Röyksopp, samt Happy med Pherell Williams (och "Get Lucky" med samma artist ;) )

14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Mer glad

15. Vad önskar du att du gjort mer? 
Träffat vännerna, som varje år

16. Vad önskar du att du gjort mindre? 
Klandrat mig själv för menlösa petitsesser, som varje år

17. Hur tillbringade du julen? 
Hos far lillejul, mor julafton, svärföräldrarna juldagen, som varje år

18. Blev du kär i år? 
Många gånger om, som varje år ;)

19. Favoritprogram på tv? 
The Big Bang Theory och Catfish-the TVshow

20. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? 
Jag hatar ingen

21. Största musikaliska upptäckten? 
Hmm...

22. Något du önskade dig och fick? 
En lyckad graviditet 

23. Något du önskade dig men inte fick? 
Ska vara Mini Coopern då...

24. Årets bästa film? 
Hm...

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 
Hade gäster tror jag...

26. De bästa nya människorna du träffade? 
Åh, många!

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2014? 
Mammakläder

28. Vad fick dig att må bra?
Peter och vänner

29. Vilken kändis var du mest sugen på? 
Haha, vet inte

30. Vem saknade du? 
Mina vänner

31. Favoritmånad? 
Maj

32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej
 
 

Nyårssummering

2 Läs mer >>
Oj vad länge sen jag uppdaterade bloggen! Det har varit mycket med jobb, förvärkar, oro och mathysteri.
För en vecka sedan, tisdag-onsdag, hade jag förvärkar. Jag trodde inte jag skulle veta att det var det när de kom, men det var helt uppenbart. Det var sammandragningar som gjorde ont, men inte ohanterbart, och ett bra tryck nedåt. Höll i med sådana kramper i ett dygn ungefär, sen släppte det.
På tisdagen var det föräldrarutbildning på tiden efter förlossningen, anknytning och relationen med en härlig, personlig och smått förvirrad barnmorska och sexolog. Det blev en hel del skratt och Peter träffade såklart ett föräldrarpar han kände. På torsdagen var det utbildning igen, men om smärtstillning och amning, och då det var på morgonen så kände Peter att han inte hann med det riktigt. Inget nytt precis på den utbildningen, kände mig påläst!
I fredags jobbade jag näst sista dagen, bara en kväll i mellandagarna med, sen är det over and out på jobbfronten för en stund. Ska bli skönt, då jag börjar oroa mig för allt och ingenting. Ska bli skönt att träffa BM i mellandagarna! Ska nog boka en tandläkartid med, då mitt försvinnande tandkött oroar igen. 100 000kr-frågan är ju om oron kommer sig av avsaknaden av anti-deppen eller av graviditeten. Går det till överdrift får jag väl kontakta en läkare också. Lika bra att köra allt nu månaden innan Lucky-plutt kommer!
 
Vi har fått hem skötbordet tillsist också. Nu längtar man ju nästan till efter jul när man kan börja boa kring det.
 
 

I juletid

1 Läs mer >>
Igår var jag på jullunch med jobbet. Trevligt att för en gångs skull få följa med! Innan hade jag kollat upp vad man bör undvika som gravid, och undvek också detta, förutom lite lite varmrökt lax. När jag sen inser att en del av maten är ofärdig och lite av det varma bara är ljummet så började paniken. Listeria! Min stora fiende i den här graviditeten förutom mig själv. Hela kvällen var jag orolig och vaknade med brännande ångest kl 3 inatt. Peter höll om mig och lugnade mig och jag är lugnare idag. Går ju inte ändra det som hänt, får jag feber om några veckor får jag väl söka vård direkt! Drömde att min barnmorska sa att det var oron som var farlig och att mitt barn skulle överleva! Är kanske mitt undermedvetna som försöker lugna mig! Risken är ju väldigt liten att smittas, men bara att den finns oroar mig. Varför skulle jag vara en av de lyckliga i den stora massan? Samtidigt är det ju de som "slarvar" mer än jag och klarar sig, men de kanske har mer tur (säger hon som alltid vinner på lotter osv.). Och förr fanns ju inte samma information och restrektioner, men då smittades ju också fler, även om ingen jag känner blev det, av vad man vet.
 
Ah, blir knäpp på det! Nu ska jag göra mig lite lunch! På säker mat!
 

Julbord

6 Läs mer >>
Jag vill inte ropa hej förtidigt, men jag tror Lucky har vänt på sig och nu ligger med huvudet nedåt. Magen känns liksom...upp och ner. Innan gick den i sakta lutning uppåt nerifrån, nu tvärtom. Men visst, kanske bara är inbillning eller att magen äntligen "fungerar", även om jag förlorar lite blod. När ska man kontakta läkare tro? Trodde det var hemorojderna som blödde, men är ju så mycket.... Hur mycket blöder hemorojder? 
 
Jag hoppas ialla fall att Lucky har vänt på sig. Både jag och Peter får ju för oss saker som oftast slår in, och nu var vi båda säkra på att Lucky säkert ska envisas med att ligga i säte. Förr gjorde de alltid kejsarsnitt då, men det gör de oftast inte längre sa de på föräldrarstödet. (Så ja, något litet nytt var det nog) Och ja, Lucky kan ju vända sig igen, om hen nu vänt sig. Jaja, vi får se när sparkarna sätter fart, eller den 29/12 när jag ska till barnmorskan nästa gång (vilket är jättekonstigt, nu ska jag göra tätare besök, och då bokar hon in en månad bort...) då är jag ju i vecka 34 :) Det går fort nu! 
 
Vi har börjat med en lista med allt som ska hinnas med innan slutet på januari. Jag började på den och det blev en massa "få hem skötbordet" "sätta upp hyllan över skötbordet" "köpa blöjor, salva, våtservetter...." medan Peter tittade på mig och sa "vilken fin lista men jag tänkte mer på t.ex. besiktiga bilarna, sälja gamla SAABen och så" Vi har helt enkelt olika prioriteringar! ;)
 

Vänt sig?

1 Läs mer >>
Nu har jag jobbat på annat jobb en vecka och varit på en anställningsintervju. Känns dubbelt att säga att jag kan hoppa in kvällar under mammaledigheten. Har ju kämpat så länge, ska jag inte bara stanna hemma och njuta då? Men samtidigt skulle det ju göra att jag kan vara hemma längre...plus att Peter får större chans att få egentid med Lucky :) 
 
Det har gjort mig och Lucky gott att byta miljö och jobb, jag är mer lugn i själen och inte så orolig längre. Lucky rör sig mer regelbundet (eller jag märker det mer regelbundet?) och jag känner att jag nog för första gången på riktigt vågat tro på att det faktiskt kommer ett nytt liv till vår familj, att vi faktiskt ska få bli föräldrar den här gången! Plötsligt har det gått upp för oss, både mig och Peter, att det är någon där inne. Vi har ju vetat det rent praktiskt, men där är vårt barn. 29 veckor tog det, innan vi vågat tro på det här. Vi har trott att vi vågat, men nej. 
 
Nu har jag börjat vakna av sammandragningar på natten, och igår hade jag väldigt mycket sammandragningar, vilka började göra ont på kvällen så jag nästan trodde det var förvärkar. Jag var inte så orolig, men Peter var bara och bastade en liten stund, när han kom hem så hade det nästan gått över. Just nu känner jag inget, förutom att Lucky har fått hicka, stackars liten! Nu syns det ganska väl utanpå magen när det kommer sparkar eller när det drar förbi ett huvud, en rumpa, eller en rygg :) 
 
I dag ska jag träffa kompisar, varav två gravida, och på tisdag ska vi få titta på Lucky igen <3 Hoppas hoppas njurarna har läkt! På onsdag ska vi träffa barnmorskan. 
 
 

Kommer till ro

2 Läs mer >>
Hittills har tiden gått så fort, men plötsligt bara stannade den. Den liksom vägrar flytta på sig! Samtidigt har en intensiv arbetsmotvilja infunnit sig. Jag vill helt enkelt inte jobba. Har ju hänt förr, men nu är det så intensivt, som att jag kommer bli av med en lem eller två om jag åker och jobbar. Nu är det bara en månad kvar, 15 arbetsdagar. Låter lite men känns som 30 dagar för mycket! (Och ja, jag vet att 30 är dubbelt så mycket, men känns så ju!)
 
Ångesten har lagt sig igen, däremot är jag lite orolig för att den kommer tillbaka, och jag vet att låter jag oron ta över blir det ångest, och blir det mycket ångest måste jag börja med Citan igen, och det vill jag inte! Jag SKA klara det här! Försöker sy och scrappa och spela och gå promenader, igår gjorde jag godis och lasange och försöker fokusera på positiva saker som ligger framför oss. Och planera för Lucky såklart!
 
Innan har jag helt tänkt bort filt och napp. Filt för att jag tänkte att vi har ju filtar i massor, men samtidigt är de ju ganska stora... kanske vore praktiskt med en eller två små filtar. Napp för att jag vill att amningen ska funka och att barnet inte ska fastna i ett sugberoende....men efter ett prat med barnmorskan så sa hon att det inte är fel att ha en med sig till BB eller hemma och ge efter att amningen funkar bra. "Annars kommer du vara så sårig att det är plågsamt" sa hon och hon har ju en poäng kanske. Troligen kommer ju Lucky suga på tummen, för det har hen gjort på ultraljuden, och då tänker jag iofs att tummen är bättre, men samtidigt svårare att vänja bort. Hade själv tumme alldeles för länge...
 
I övrigt har vi nu fått veta att skötbordet är inte är omgjort, vilket betyder att vi får det! Vad vi dock ska ha till är en hylla över så man slpper böja sig efter tvättlappar och blöjor och salva osv. Dessutom tänkte jag fästa en mobil i den som jag börjat planera att sy. Började igår, men då konstruktionen blev för komplicerad och jobbig på första figuren så har jag nu förkastat den idén och filar på en ny :) Bilder kommer i "syverkstan" när den är klar!
 
Den här veckan har Lucky sparkat på som bara den, mycket buffandet med huvudet på revbenen. Kanske börjar det bli trångt? Min mage är ju i överkant av "kurvan". 
 
Nä, nu ska jag lova mig själv att sluta oroa mig! Jag mår ju bra! Jobbet är som det är, inte länge kvar! Lucky sparkar på och jag har en fantastisk man som stöttar allt han kan. Känns lite som att jag är orolig bara för att jag vet att jag slutat med medicinen, och inte för att jag faktiskt slutat. Helt sjukt egentligen.
 

Ur led är tiden

2 Läs mer >>
Känslorna svallar och jag är jättelättstött just nu. Oroar mig för allt och befarar det värsta. Känner igen det, var likadant innan jag började med Citalopramen, men jag ska banne mig inte börja igen! Försöker använda mig av mina KBTtekniker och känner att jag ringer familjemedlemmar och vänner i ett för stöd och lugnande. Tack för att ni står ut med mina ångestladdade samtal! Idag grät jag av ångest när Peter skulle åka på jakt (inte därför utan av rädsla för listeria). Inte lätt för Peter att säga hejdå och åka och njuta av jakten då kanske...då kände jag mig dum för det, men kan ju inte gå omkring och låtsas som att allt är toppen, då blir det bara mycket större än om jag får gråta en liten stund och bli pussad på. Sen protesterade Ziva högljudt för att hon inte fick följa med Peter idag, så då fick jag sysselsätta henne en stund så hon glömmer att han gått, och sen kändes det bättre! Ziva ligger nu i hallen och väntar på att Husse kommer hem igen. Suck...
 
Igår var vi hos vänner och åt lammstek och spelade Settlers. Jag vann såklart! ;) Älskar Settlers, önskar vi var fler här i huset så vi kunde spela det då och då, bara Peter går inte, han bara muttrar att man fuskar. :)
 
Nähä, nu ska jag jobba av lite administrativt som ligger efter och sen plocka här hemma så det blir fint inför kvällens upptåg!
 
Årets första snö ;)

Turbulent

0 Läs mer >>
I helgen träffade jag en del av min kära familj och fick även senaste inköpen av syster. På lördagen var vi en runda på stadsmissionen och jag köpte en bodyliknande dräkt i stl 62, så nu har vi inte mindre än 4 set kläder, fast 3 av dem är i stl 62... Så något mer i mindre storlek ska jag se om på GeKås i veckan. 
 
Nu är även skötbordet paxat, och imorgon tittar vi ju på vagn. Känns lite overkligt än, så igår monterade jag upp matstolen vid köksbordet och Peter satte Caspian (katten) i den. Där satt han nöjt medan vi åt, och vi fnissade lite åt att vi har något barnrelaterat som faktiskt tillhör vårt egna barn. 
 
I helgen gjorde vi även "ring-test" över magen för att se kön. Mamma höll i kedjan. Ska bli spännande och se om det stämde ;)
 
 

Boar

2 Läs mer >>
I helgen var det skördefest och jag hade längtat så till att åka till Öland igen! Dock vaknade jag på morgonen med en rosa flytning som senare blev blod och sammandragningar och förtog all glädje över att vara på Öland. Ringde vårdguiden som gab mig ett direktnummer in på Kalmar sjukhus. Väl där sa de att jag skulle höra av mig om det blödde mer, för lite blod var inte farligt. På kvällen blödde jag igen, men valde att inte ringa igen. Idag har jag haft sammandragningar och det har kommit ut gammalt blod, så antar att det var från gårdagen. Under dagen har sammandragningarna lugnat sig och vi beslöt att jag väntar tills imorgon och hör av mig till min barnmorska då. Tänker inte jobba imorgon, har redan kontaktat min vikarie! Ska bara ringa chefen imorgon och meddela att jag är hemma men har löst den dagen i alla fall. Barnmorskan får vara delaktig i beslutet hurvida jag jobbar resten av veckan. Händer det sig så att jag börjar blöda igen eller får ont igen så åker vi in till förlossningen direkt. Nu är vi ju i hemkommunen iaf!
 
Jag är konstigt nog inte så orolig. Var det först, men nu när det lugnat sig och morgondagen är i antågande så är det bara att ta det lugnt och vila, Peter är springpojke och kock och skämmer bort mig som bara den! Tänker ringa barnmorskan Ingela direkt när hon öppnar imorgon! Tillsdess ska jag bara försöka sprida lugna hormoner till Lucky, så hen inte blir stressad!
-------------------------------------------------------------
Uppdatering: Jag har ont i ryggen, men i övrigt är allt lugnt igen! Min barnmorska tyckte det var bra att jag ringde men var inte orolig alls, men bad mig ändå beskriva allt så detaljerat jag kunde. Hon sa att det faktiskt är ganska vanligt, och att det är om det inte slutar blöda som man ska oroa sig. Hon bad mig ta ledigt någon dag, mest för att OM jag börjar blöda igen så ska jag inte kunna ge mig själv skulden. Så tog ledigt från jobbet tills på onsdag, då följer min vikarie med mig och lär sig det nya uppdraget och hjälper mig med lyften, så kan kära vikarien hoppa in när min kropp inte orkar. Det känns som en stor lättnad att min chef och vikarien var med på noterna! Idag har jag varit och handlat och gett efter för alla mina cravings då jag i helgen insåg att jag gått ner ett kilo igen. Så efter en macka med inlagd strömming och ett stort glas mjölk tar jag en paus innan det blir kyckling/svamp sås till pasta. Ikväll blir det rostat bröd med nutella :) Mmm...
 
Igår kväll så sparkade Lucky så Peter kunde känna det! Sen hade Lucky fest hela kvällen tills jag somnade och inte kände efter längre! Idag är hen lugnare...än så länge :)
 

Blödning + uppdaterin...

2 Läs mer >>
Redan halvvägs! Har tagit så lång tid att komma hit och ändå känns det som att det smög upp bakom oss och överraskade oss att vi kommit halvvägs i graviditeten. Idag är jag 20+4! Det rör sig inte så mycket, sen plötsligt kan jag känna som att det är disko i magen. Peter vill att vi skaffar en doppler för hemmabruk, så vi kan lyssna på hjärtat. Jag ville ha en, hade bestämt mig för att köpa det efter vecka 20, sen sa barnmorskan att moderkakan låg i framvägg och då finns risken att det är svårt att höra, och att det skulle medföra att jag blir mer orolig. Vi får se vart vi landar. Är ju hans bebis med! :)
 
Annars har vi läst på lite om njurproblemet Lucky har och jag har läst på om gravidpenning, föräldrapenning osv. Jag jobbar ju tyngre nu och tre dagar i veckan. Måndag mår jag fint, tisdag har jag ont i bäckenet på kvällen och går lite konstigt, onsdag får jag ont under arbetet så jag vill lägga mig ner och gråta och väl hemma kan jag inte förflytta mig utan stöd. Barnmorskan tycker jag ska byta arbetsuppgifter, men jag har inga andra, kan inte erbjudas andra. Kan inte säga upp mig, då blir jag ju fattig som en kyrkråtta. Ska be chefen om ett utlåtande till försäkringskassan och söka gravidpenning, fick det till att om det blir godkänt skulle det börja gälla 11 december. Känns som en evighet. Så funderar på att flytta om i schemat så jag ev jobbar mån, tis, tors, Hjälper inte det så får jag flytta dagarna igen och jobba mån, ons, fre. Kanske skulle det bli lättare för höften... Hjälper inte det, ev jag får avslag på ansökan till gravidpenning så får jag väl sluta då. Det blir fattigt värre, men kan ju inte skada mig själv för pengar, finns så mycket viktigare här i världen, som hälsa, kärlek och Lucky :)
 
Nu är det en hund som vill ut i regnet så bara till att knalla ut!
 
 

Halvvägs