Igår ringde de från RMC och skrämde mig, men de ville bara ändra tiden och sa att allt var bra! Idag åkte vi så ner igen, jag var superkissnödig, för det ska man vara! Det underlättar återföringen! Väl där väntade den absolut bästa läkaren. Vi har inte träffat honom på ett år! De visade bild på vårt perfekta embryo och embryologen förklarade att det var roligt att det blivit ett så toppen embryo! För att slappna av försökte jag skoja med embryologen men hon var inte så pratsam :/ jag sa att det stuckit till de två senaste återföringarna, och Dr K sa att det inte ska kännas! Det stack till, jag sa till, han sa: det är inte möjligt, ändrade och så kändes det plötsligt inte längre! Hur skönt som helst!! Så nu ligger vår nya Liten i magen och det kommer vara 17 lååånga, pendlande, känslomässiga dygn tills testet! Visar det positivt kommer det följas av 36 oroliga veckor där vi ska njuta av varje dag!! Den här tror jag vi behåller ;)
Det är lite av ett vakum nu när äggen är befruktade och befinner sig i ett värmeskåp i Malmö. Vi bara väntar hoppas och ber för att de överlever och utvecklas väl!
Jag har haft ont efter äggplocket! Väldigt ont! Har knappt kunnat gå... ni som träffade mig i helgen på Öland vet :) Jag tror två av blåsorna spruckit med, gjorde så sjuuukt ont vid två tillfällen i helgen! Nu är det mer bra än ont, så har stora förhoppningar på morgondagen! Hade det inte alls såhär efter vårt första äggplock! Kollar avundsjukt på andras bloggar där de inte haft ont... men jag är ju tydligen känslig :p Blir kanske så när man levt med smärta i 16 år och plötsligt bara får ta alvedon för smärtan.
Bloggar igen på tisdag ;)
Mittemellan-tid
Vår reproduktionsplan kallas långt protokoll. Det korta protokollet är på en månad och mer "pang bom". Långt protokoll sträcker sig över två månader.
Jag har redan börjat stoppa i mig folsyra och B12 och undviker viss mat och läkemedel.
På dag 21 i min menscykel ska jag starta med Synarela Nässpray, tre ånger om dagen.
Efter en till två veckor kommer min mens och då ska jag göra graviditetstest. Den 2/5 är det dags för injektionerna med medicinen jag kallar Gandalf. Den ska jag ta varje kväll tills de säger annat! Nytt för den här gången är att de ökat min dos en enhet. Bra då det var lite långsam tillväxt av folliklarna (äggblåsorna) förra gången.
9/5 ska jag på ultraljud för att se om det mognat några äggblåsor. Sist fick jag åka ner till Malmö och göra ett extra ultraljud då det syntes dåligt på ultraljuden i Växjö, nu vet vi att det var pga PCO. Vid ultraljud bestäms när tillräckligt många ägg mognat tillräckligt för ägglossning och äggplock.
35 timmar innan äggplocket tar jag en sista injektion av en ägglossningsspruta som gör så att äggen gör sig redo att lossna ur äggsäckarna. När det är dags för äggplock åker vi ner till Malmö, jag kommer vara fastande. Väl där får jag gå in till en brits bakom ett skynke, byta om och ta lugnande och smärtstillande och sätta kanyl. Min man går till ett annat rum. När det är dags för vår tur kommer min man och han får ta på sig rock, mössa och foppatofflor. Tillsammans går vi igenom slussen till operationssalen och där inne hälsar vi på läkare, sköterskor och embryologer. Embryologen går in i rummet brevid och vi kan följa hens upptäckter på en tv, samt äggplocket inuti mig via en ultraljudsskärm. Medan min man håller min hand rabblar vi personnummer och namn (jag sa fel sist eftersom jag var lite snurrig av medicinerna), de ger lokalbedövning i livmoderetappen och så går de in med ultraljud och en nål med slang. De punkterar äggblåsorna och suger ut äggen (om det finns ägg, alla äggblåsor innehåller inte ägg). Då mina äggledare är igentäpta och jag har endometrios så gör ingreppet sjuuuukt ont! Många säger att det inte känns nämnvärt, men jag låg med rumpan en meter över bädden och skrek högljudt. De höjde smärtstillandet några gånger, sen kunde jag med envishet ligga stilla nog. Stackars min man kunde bara trösta. Äggen sugs in i slangen och in till embryologen. Där ser vi ägget en liten stund på skärmen (om man har sinnesnärvaro nog att se dit).
Efteråt får jag vila (jag somnade), äta smörgås och sist mådde jag illa så jag fick syrgas (älskar syrgas mot illamåendet).
2-5 dagar efter äggplocket åker vi ner igen och får tillbaka ett embryo som blivit en blastocyst (länk till video) Jag börjar sen med en kräm som innehåller progestoron. Eventuellt övriga överlevande embryon fryses ner.
Efter 17 dagar gör vi ett graviditetstest. Är det negativt får vi ta ett snack om när vi vill göra FET (frozen embryo transfer), vi har 1 poäng kvar då isf.
Är det positivt kommer vi vara försiktigt positiva. Efter två missfall kommer varje dag vara en vinst, och det tidiga ultraljudet i v 6 ett stort mål!
För mer information klicka på de mörkare textfälten som är länkar.
Videos:
Långt protokoll
Året var 2009 och jag hade ett år kvar på min utbildning. Vi hade bott in oss i vårt hus och vi kände att det nu var läge att bli fler i familjen! Vi beslutade att vänta lite så jag skulle hinna gå klart utbildningen, så i november var det dags. Vi skulle bli familj!
Det blir jul, vinter, vår och var sjätte vecka kommer besvikelsen. Men det kan ju ta ett tag, det hade man ju hört! Jag försöker fokusera på skolan och då och då blir mensen sen och vi hoppas, går runt lite leende och tänker att NU kanske! Jag besöker olika apotek för att köpa graviditetstest i någon fåfäng tanke att apoteken inte ska tro nåt. Sommaren kommer, jag tar examen, vänner och släktingar får barn. Vi glädjs med dem och tänker att snart är det vår tur! Under sommaren blir jag allt mer och mer deprimerad och i slutet på juli får jag en panikångestattack på jobbet. Det är första gången i mitt liv jag får det. Jag får diagnos medelsvår depression, terapi, sjukskrivning och medicin. Jag berättar för läkaren att vi försöker få barn och hon säger att vi ska fortsätta försöka trots medicin och att det kanske är pga depressionen kroppen inte orkat. Vi åker på semester, förlovar oss och försöker tänka på annat än barn, men barnvagnar, magar och familjer finns ju överallt. Under vintern berättar jag för mina föräldrar och syster. Det har ju bara gått ett år, men för oss har det varit en evighet. Året fortsätter med bröllopsplaner, resor och jobbsökande. Vi köper ågglossningstester, men de verkar inte funka för det visar aldrig på ägglossning. 12 månader med hopp och hopplöshet.
2012 börjar och vi ringer Kvinnokliniken i Växjö och får komma på fertilitetsundersökning. Rör efter rör med blod skickas på analyser, vi lämnar prover, undersöks med ultraljud och får veta att vi båda är orsaken. Ingen av oss kan bli förälder. Det är vanligt att man som par har (om något) 1-2 hindren. Vi har 5. Vi gifter oss och har mitt i allt detta vårt livs bästa dag. Under sommaren opereras jag och vi får veta att jag har Endometrios och igenväxta äggledare. Chansen att bli gravida utan hjälp är alltså obefintlig. Vi ställs i kö till IVF. I december får vi komma på möte till RMC i Malmö och vi ska bara vänta på mens.
I januari sätts det igång och det är nässpray, salva och sprutor. I slutet på februari plockas 8 äggblåsor, 5 av dem innehöll ägg. Fyra blev befruktade och två överlevde. En till mig och en till frysen. Äggplocket gjorde ont. Mycket ont. Jag fick smärtstillande intranevöst som fick ökas ett par gånger. 2 mars åker vi förväntansfulla ner igen till Malmö och får ett ägg i livmodern. Vi försöker tänka att det bara är en prövomgång. Sällan lyckas det på första försöket. Men när jag ringer från jobbet fyra veckor senare får jag beskedet att jag är gravid! Jag går på toaletten och ser mig i speglen. Självklart ser jag inte annorlunda ut, jag var ju lika gravid på morgonen, jag bara visste det inte!
Lyckan är total! Jag vill ringa ALLA och berätta, men min man säger att vi ska lugna oss, i alla fall till 12:e veckan. Veckan innan första ultraljudet berättar vi ändå för våra föräldrar. Vi skriver "Hej mormor" på magen och liknande gulliga saker och alla blir glada för vår skull. Vi pratar vagnar och gravidbälten och hurvida man ska investera i en såndär manick som man lyssnar efter hjärtslag med. Jag beställer hem böcker, "Vår graviditet", fyll i bok för de väntande föräldrarna. På kvällarna ligger jag i soffan och klappar på min mage och min man låtsas lyssna efter hjärtslag. Livet går äntligen vår väg!
I vecka 7 åker vi till Malmö igen, den här gången för att se vår stjärna på ultraljud. Jag har börjat få cravings av öl och ostbågar, av vilka jag självklart bara äter ostbågar. Jag mår illa och är väldigt trött i perioder. Vi går in i undersökningsrummet, jag lägger mig i stolen och vi ser...ingenting. En fostersäck, en gulkropp och en skugga. Läkaren kallar in en sköterska, hon är orolig att vi ska bryta ihop. Vi bara ser på varandra. De kollar igen, samma resultat. De ser en graviditet men inget foster. Vi ska vänta två veckor och sen besöka Kvinnokliniken i Växjö för ett andra utlåtande. På tåget hem är vi bara tysta. Det var inte såhär det skulle bli... Det var ju vår tur nu! Följande två veckor är som en evighet. Vi får veta att det kanske finns nåt, för fostersäcken har växt. En vecka senare säger de att den nog ligger bakom ett veck för de kan se ett halvt foster. I vecka 11 konstaterar de att hcg-nivån har sjunkit, inget hjärta slår och jag skickas hem med tabletter för medicinsk abort. Ett extremt smärtsamt dygn väntar, både psykiskt men framförallt fysiskt. Vi ägnar sommaren åt att bearbeta och finna glädje igen.
I september tinas vårt frysta embryo upp. Vi får veta att det överlevt, sätter oss på tåget och det hela tar 30 minuter innan vi sitter på tåget hem igen, befruktade. Vi är så glada att konduktören målar smilisar på biljetterna. De säger att chansen att bli gravida igen är stor. Den här gången ska jag helt undvika kaffe, Cola, lakrits, mögelost, kallrökt, charkiturier och annat sånt. Fyra veckor senare får vi veta att vi är gravida igen. Vi vågar inte bli glada. Men vi firar ändå! Det har hoppat i min mage de senaste dygnen, men det är endometriosen, det känner jag igen, kanske är den extra orolig pga graviditeten. Dagen efter blöder jag. Det kan man göra läser jag mig till. Jag hade ju jättebra hormonnivåer sa de ju! Dagen efter blöder jag mer och jag ringer RMC. De förstår inte, allt såg ju så bra ut. De skickar ett blodprovsrör som jag fyller och skickar tillbaka. De ringer och säger det jag inte vill höra. Nivån har sjunkit, jag har ett pågående missfall. De vill att vi försöker igen. Nu med en gång! Vi säger nej. Vi måste sörja. Vi måste komma tillbaka och få huvudet över ytan igen. Jag börjar blöda på annandagen i december. När februari börjar blöder jag fortfarande. Jag ringer Kvinnokliniken och de vill att jag kommer in nästa dag. Får träffa överläkaren som är fantastisk. Jag har hormonrubbning och misstänks ha PCO.I vilket fall är min ena äggstock full med cystor. Får hormoner som får mig att sluta blöda och en plan för hur vi ska göra fram till nästa IVF. Och nu är vi framme vid idag, 18 mars 2014. Vi väntar på mens. När mensen kommer ska vi ringa RMC. Då börjar nästa karusell med nässpray, salva och sprutor. Och jag tänkte att ni skulle få följa med då! ;)
