En kvinna skrev på ett forum att "Vi väntar barn, inte missfall" och det är vad jag upprepar för mig själv när oron blir förstor! Vi har fortfarande inte landat i att vi faktiskt är gravida. Tanken på att ett liv med bankande hjärta, armar, ben, öron, ögonlock och en liten hjärna finns där inne i magen är fortfararande förstor för att ta in. Alla säger: Njut, var glada... Ni vet inte. Jag är ledsen, men ni vet inte hur jävla stor oron är när man förlorat två barn och vet att det här är vår sista graviditet i hela våra liv! Visst kan vi adoptera, vara familjehem, men ärligt talat, man vill ha det som alla andra får: Plötsligt upptäcka att mensen är sen, ta ett test, få positivt och bli jätteglada och direkt börja planera för när barnet kommer, barnrum, kolla vagnar och spjälsängar och små puttinuttiga kläder. Vi kan inte det. Vi vill!! Men kan inte... Vi har gjort det två gånger. Vi har blivit sådär glada, och sen har vi störtat mot avgrunden! Fått veta att det blir inte så för oss, att det kanske aldrig blir så. Förlorar vi Lucky kommer vi aldrig få planera så under nio månader, medan en växande mage påminner en om att det bara är si och så många veckor kvar. Men vi väntar barn, inte missfall. Vi försöker att inte vara oroliga, vi sjunger vaggvisa för Lucky och klappar på magen och visar upp ultraljudsbilden för alla som vill och inte vill se. Men så värker det i magen, jag kissar på natten och kollar automatiskt efter blod, nerverna hoppar i magen och jag minns de andra missfallen. Peter har gjort det man inte ska: han har kollat upp risker för missfall vecka för vecka och frågar då och då när vi kommer till nästa vecka, för nästa vecka innebär alltid lite mindre procent risker. Därför ska vi inte utomlands på semestern. Han blev rädd att jag ska behöva sjukvård, för även om missfall inte går att stoppa så kanske jag får problem. Jag har ont i äggstockarna ibland, de är fortfarande en risk som kan skapa andnöd och stor smärta. Jag sa att länderna vi tänkt på är med i EU, men han vill att de ska kunna få mina journaler. Ja, ni anser att han är för orolig, men han har sett mig lida två gånger, vända mig i plågor, sitta i duschen och gråta. Klart han inte vill att det ska hända igen.
Så som sagt: Vi försöker verkligen vara glada, men fan vad svårt det är! Och ni som inte förstår det, ni kan aldrig sätta er in i hur det känns! För ni har inte varit där! Ni har fan inte varit där!
