langtantillliten.blogg.se

Året var 2009 och jag hade ett år kvar på min utbildning. Vi hade bott in oss i vårt hus och vi kände att det nu var läge att bli fler i familjen! Vi beslutade att vänta lite så jag skulle hinna gå klart utbildningen, så i november var det dags. Vi skulle bli familj! 

 

Det blir jul, vinter, vår och var sjätte vecka kommer besvikelsen. Men det kan ju ta ett tag, det hade man ju hört! Jag försöker fokusera på skolan och då och då blir mensen sen och vi hoppas, går runt lite leende och tänker att NU kanske! Jag besöker olika apotek för att köpa graviditetstest i någon fåfäng tanke att apoteken inte ska tro nåt. Sommaren kommer, jag tar examen, vänner och släktingar får barn. Vi glädjs med dem och tänker att snart är det vår tur! Under sommaren blir jag allt mer och mer deprimerad och i slutet på juli får jag en panikångestattack på jobbet. Det är första gången i mitt liv jag får det. Jag får diagnos medelsvår depression, terapi, sjukskrivning och medicin. Jag berättar för läkaren att vi försöker få barn och hon säger att vi ska fortsätta försöka trots medicin och att det kanske är pga depressionen kroppen inte orkat. Vi åker på semester, förlovar oss och försöker tänka på annat än barn, men barnvagnar, magar och familjer finns ju överallt. Under vintern berättar jag för mina föräldrar och syster. Det har ju bara gått ett år, men för oss har det varit en evighet. Året fortsätter med bröllopsplaner, resor och jobbsökande. Vi köper ågglossningstester, men de verkar inte funka för det visar aldrig på ägglossning. 12 månader med hopp och hopplöshet.

 

2012 börjar och vi ringer Kvinnokliniken i Växjö och får komma på fertilitetsundersökning. Rör efter rör med blod skickas på analyser, vi lämnar prover, undersöks med ultraljud och får veta att vi båda är orsaken. Ingen av oss kan bli förälder. Det är vanligt att man som par har (om något) 1-2 hindren. Vi har 5. Vi gifter oss och har mitt i allt detta vårt livs bästa dag. Under sommaren opereras jag och vi får veta att jag har Endometrios och igenväxta äggledare. Chansen att bli gravida utan hjälp är alltså obefintlig. Vi ställs i kö till IVF. I december får vi komma på möte till RMC i Malmö och vi ska bara vänta på mens.

 

I januari sätts det igång och det är nässpray, salva och sprutor. I slutet på februari plockas 8 äggblåsor, 5 av dem innehöll ägg. Fyra blev befruktade och två överlevde. En till mig och en till frysen. Äggplocket gjorde ont. Mycket ont. Jag fick smärtstillande intranevöst som fick ökas ett par gånger. 2 mars åker vi förväntansfulla ner igen till Malmö och får ett ägg i livmodern. Vi försöker tänka att det bara är en prövomgång. Sällan lyckas det på första försöket. Men när jag ringer från jobbet fyra veckor senare får jag beskedet att jag är gravid! Jag går på toaletten och ser mig i speglen. Självklart ser jag inte annorlunda ut, jag var ju lika gravid på morgonen, jag bara visste det inte! 

 

Lyckan är total! Jag vill ringa ALLA och berätta, men min man säger att vi ska lugna oss, i alla fall till 12:e veckan. Veckan innan första ultraljudet berättar vi ändå för våra föräldrar. Vi skriver "Hej mormor" på magen och liknande gulliga saker och alla blir glada för vår skull. Vi pratar vagnar och gravidbälten och hurvida man ska investera i en såndär manick som man lyssnar efter hjärtslag med. Jag beställer hem böcker, "Vår graviditet", fyll i bok för de väntande föräldrarna. På kvällarna ligger jag i soffan och klappar på min mage och min man låtsas lyssna efter hjärtslag. Livet går äntligen vår väg!

 

I vecka 7 åker vi till Malmö igen, den här gången för att se vår stjärna på ultraljud. Jag har börjat få cravings av öl och ostbågar, av vilka jag självklart bara äter ostbågar. Jag mår illa och är väldigt trött i perioder. Vi går in i undersökningsrummet, jag lägger mig i stolen och vi ser...ingenting. En fostersäck, en gulkropp och en skugga. Läkaren kallar in en sköterska, hon är orolig att vi ska bryta ihop. Vi bara ser på varandra. De kollar igen, samma resultat. De ser en graviditet men inget foster. Vi ska vänta två veckor och sen besöka Kvinnokliniken i Växjö för ett andra utlåtande. På tåget hem är vi bara tysta. Det var inte såhär det skulle bli... Det var ju vår tur nu! Följande två veckor är som en evighet. Vi får veta att det kanske finns nåt, för fostersäcken har växt. En vecka senare säger de att den nog ligger bakom ett veck för de kan se ett halvt foster. I vecka 11 konstaterar de att hcg-nivån har sjunkit, inget hjärta slår och jag skickas hem med tabletter för medicinsk abort. Ett extremt smärtsamt dygn väntar, både psykiskt men framförallt fysiskt. Vi ägnar sommaren åt att bearbeta och finna glädje igen.

 

I september tinas vårt frysta embryo upp. Vi får veta att det överlevt, sätter oss på tåget och det hela tar 30 minuter innan vi sitter på tåget hem igen, befruktade. Vi är så glada att konduktören målar smilisar på biljetterna. De säger att chansen att bli gravida igen är stor. Den här gången ska jag helt undvika kaffe, Cola, lakrits, mögelost, kallrökt, charkiturier och annat sånt. Fyra veckor senare får vi veta att vi är gravida igen. Vi vågar inte bli glada. Men vi firar ändå! Det har hoppat i min mage de senaste dygnen, men det är endometriosen, det känner jag igen, kanske är den extra orolig pga graviditeten. Dagen efter blöder jag. Det kan man göra läser jag mig till. Jag hade ju jättebra hormonnivåer sa de ju! Dagen efter blöder jag mer och jag ringer RMC. De förstår inte, allt såg ju så bra ut. De skickar ett blodprovsrör som jag fyller och skickar tillbaka. De ringer och säger det jag inte vill höra. Nivån har sjunkit, jag har ett pågående missfall. De vill att vi försöker igen. Nu med en gång! Vi säger nej. Vi måste sörja. Vi måste komma tillbaka och få huvudet över ytan igen. Jag börjar blöda på annandagen i december. När februari börjar blöder jag fortfarande. Jag ringer Kvinnokliniken och de vill att jag kommer in nästa dag. Får träffa överläkaren som är fantastisk. Jag har hormonrubbning och misstänks ha PCO.I vilket fall är min ena äggstock full med cystor. Får hormoner som får mig att sluta blöda och en plan för hur vi ska göra fram till nästa IVF. Och nu är vi framme vid idag, 18 mars 2014. Vi väntar på mens. När mensen kommer ska vi ringa RMC. Då börjar nästa karusell med nässpray, salva och sprutor. Och jag tänkte att ni skulle få följa med då! ;)