0 Läs mer >>
Vår Lucky föddes ju torsdag 22:44, vi låg kvar på förlossningen till 9 tiden dagen efter. Jag ammade, försökte kissa, duschade och somnade av och till, Peter satt och sov i en stol. Målet var att jag skulle komma igång och kissa, vilket visade sig vara omöjligt så de fick tappa mig på urin. Det diskuterades huruvida vi skulle till familjeBB eller "vanliga" BB, och allt hängde alltså på mitt kisseri. Vi fick födelsedagsfika och sen frukost och en barnundersköterska sprang in då och då och manade på mig att dricka så jag kunde kissa och bli flyttad till familjeBB istället för BB som var fullt. Plötsligt runt 4 kunde jag kissa, men vi fick ändå vänta tills personalbytet och sen lite till. 
 
Jag valde att gå till familjeBB även om de ville att jag skulle åka rullstol pga att mina ben inte lydde mig. Jag sa att det ju inte blir bättre av att jag inte rör mig, så de fick ge sig. Väl på familjeBB fick vi ett rum med angränsande VC och dusch. Där var det härligt att vara första dygnen, även om vi kände oss mer och mer obekväma med att ständigt bli frågade om vi ville ha hjälp/stöd/råd med något. Visst, vi behövde verkligen endel stöd och råd, det var verkligen guld värt, och att få massa mål serverade var underbart! Men dag två där började jag längta hem. På familjeBB fick vi lära oss badning, amning, vi besökte läkaren, de gjorde tester på vårt rum och fick svar på alla våra frågor, som mest handlade om kiss och bajs (Luckys alltså) :)
 
Vår BBväska var måttligt använd. Det som var ovärderligt var hårsnodd, lypsyl (under förlossningen), inneskor (då benen inte lydde), löst sittande kläder till mig, Luckys filt samt Peters kläder. Inget av det andra behövdes. Jo, Luckys kläder då, för när hon skulle sova i "baljan" eller vi skulle till läkaren. På förlossningen fick vi veta att barn inte vill ha saker dragna över huvudet, vilken tyr att vi bara hade kläder som gick att knäppa upp helt! Något vi inte hade med oss men som Peter saknade var schampo.
 
På söndagen ghordes PKU på Lucky och hon vägdes och vi samtalade med barnmorskan och sen fick vi åka hem. Mycket overklig känsla att gå ut för första gången på flera dygn. På tisdagen kom mina journaler som jag bett om att få. Rekomenderar verkligen det, man får liksom en annan helhetssyn på graviditeten och förlossningen!
 
 

Tiden på BB

1 Läs mer >>
Påväg hem från kontrollen på förlossningen på onsdagen så började en och annan värk komma. Kände att de tog o mer än förvärkarna, men istället för att det liknade sammandragningar så var det som kramp/värk i höften. På kvällen tilltog de och jag sov inte mer än nån kvart här o där den natten. Inte Peter heller direkt.b Började ta tiden framåt morgonen men då det var 10-20 min mellan så beslöt Peter att åka till jobbet Kl 5:30. Kopplade in mig på min TENS och kände hur den hjälpte mot topparna. Kl 8 var det 7min mellan värkarna och jag ringde svärföräldrarna som kom och hämtade hunden, matade hönsen, svärmor tog på mig kläder trots att jag protesterade och sen blev hon så nervös att hon började städa (!!) jag ringde Peter kl 9 och strax efter förlossningen. Då var det 3-5 min mellan värkarna och de höll i en minut. Det var underbart att stöna och andas in näsa ut mun om och om igen. De ville att vi kom in och vi åkte direkt. Väl inne konstaterarde de att livmoderetappen var helt utplånad och jag var öppen 3 cm. Valde att stå i gåstol och vanka lite av och an, efter nån timme bad jag om lustgas. Sen är tiden omöjlig att komma ihåg för mig. Tyckte inte lustgasen hjälpte i början, men när jag väl fick in tekniken så hade jag stor nytta av den, har idag blåmärken efter masken, haha! Efter ett tag (4 timmar?) kollade de mig igen och jag var öppen 5cm. Helt normal takt för en förstföderska sa de och frågade om jag ville bada. Jag var ju öppen för allt så jag tackade ja och vi fick vara i ett litet spaliknande rum och när värkarna kom spolade Peter hett vatten på min ländrygg medan jag stod på alla fyra och vajade sida till sida. Hade ju som mål att hålla mig rörlig och tror verkligen det hjälpte! Samtidigt tog jag vara på varje paus och tänkte på att slappna av och njuta. Värk blev norm och vila belöning. En timme badade jag sen gick vi tillbaka till rummet. Då saknade jag lustgasen! De tog ctg igen då värkarna avtagit lite efter badet men då de inte fick bra kontakt med Lucky pga att jag rörde mig hela tiden valde de att ta hål på fosterhinnan och sätta en elektro på Luckys huvud. Inget av det kändes! Dock hade jag knappt öppnat mig mer. Peter tog och matade mig då och efter ett tag tilltog värkarna igen och vi diskuterade Ev ytterligare smärtstillande. Då jag tyckte trycket var värre än smärtan så tackade jag nej till både ryggmärgsbedövning och akupunktur, då de båda ju behåller trycket men minskar smärtan. Jag visste ju också att ryggmärgsbedövningen skulle göra mig stillaliggande och kanske sakta in allt och nu ville jag bara bli klar och sova. Plötsligt ville kroppen börja krysta, vilket jag inte fick. Omöjlig begäran kan jag nog påstå! Såå skönt att krysta när det trycker. Några värkar senare kom de fram till att jag var helt öppen men hade en kant kvar, samtidigt gick Luckys hjärtslag ner vid värkarna. Barnläkaren tillkallades, ett blodprov togs på Luckys huvud men det såg bra ut, sen gick det snabbt, jag fick värkstimulerande dropp, en avslappnande spruta i skinkan och barnmorskan förvandlades till en aerobicsinstruktör som höll undan kanten (?) och hejade på mig som attan! De sa att klockan ju var 22(?) så kunde bli 12:e eller fredag den 13:de. Helsike heller att set blir fredag den 13:de tänkte jag och tog i för glatta livet. Peter var guld som höll mitt huvud, skötte masken, peppade och hejade på och plötsligt säger de: "krysta inte nu! Flåsa!" Vadå krysta inte? Var ju så jäkla skönt att krysta och så skulle jag vänta!! Nu vet jag ju att det var för att det ska töjas ut innan huvudet kommer ut. Så fick jag krysta igen och plötsligt försvinner allt tryck och upp kommer en skrynklig rackare som kom med ansiktet uppåt 22:44. Min första tanke var "vad stor den är! Kändes inte så!" så skulle Peter kolla könet och hör honom chockat säga "en flicka!!". Vi var ju så säkra på att det var en pojke, som hette Viljar och var 52-54cm lång och vägde 3,6-4,2 kg. Ut kom alltså en tjej, 3226gram och 49 cm lång! Så fel Vi haft :) men så underbar hon var! Och är ;) var redo att krysta ut moderkakan men den kom genom att barnmorskan drog i navelsträngen efter att vi alla hämtat oss, Lucky bajsat på mig och Peter klippt navelsträngen. Efter det fick peter ta Lucky medan jag undersöktes och syddes. Var innan livrädd att spricka mycket men barnmorskan var väldigt nöjd. Med tre bedövningar (gel, spray och tandläkarbedövning) plus lustgas så var det en mycket behaglig upplevelse att sys ;) sen skulle vi försöka amma och Lucky sög tag direkt, Inga problem alls. Det har pratats om eftervärkar och ont i brösten första gången men det hade jag inget problem med. Var väl fortfarande så hög/bedövad :p när de tryckte på min mage däremot för att få livmodern att dra ihop sig så kändes det ju. Och träningsvärken idag, fy fan! Benen bara lyder mig inte! 
Just nu är vi på patienthotellet. Lucky och Peter sover i en säng och jag slöar. Går inte sova just nu, får hoppas jag kan det snart, har sovit tre timmar på två dygn! Har fått diklofenak mot eftervärkar men ta. bara Alvedon än så länge. Får väl se om det blir sämre. Vi blir väl kvar till söndag tror jag. 
 
Sammanfattning: MYCKET bättre upplevelse än jag någonsin trott eller hoppats på! Kanske går in här och ändrar nåt när jag får mer struktur i hjärnan. 

Förlossningen