langtantillliten.blogg.se

Ett halvt år har gått! Helt sinnesjukt! Jag var inte beredd på vilket känslokaos som skulle följa efter förlossningen. Vilken stress det skulle fara runt i kroppen, vilken psykisk utmaning. Det tog 6 månader men du börjar jag hitta mig själv i allt det här galna, tokiga, underbara, fantastiska, skrämmande som det är att bli förälder. Jag börjar få syre, kunna tänka logiskt, få tålamodet och humöret tillbaka. Som att jag under förlossningen försvann in i en bubbla, där jag inte såg, hörde, kände något annat än Alva. Jag som har ett (enligt min fd. terapeut) "för bra minne" mindes plötsligt inte vad jag gjort dagen innan, eller vilken kod jag hade på betalkortet. Jag som ofta fått beröm för stort tålamod kunde explodera i ett inferno av ilska för att hunden gick genom rummet... och inte bara någon gång utan flera gånger om dagen. Tack och lov för Peter som visste att det skulle gå över, som trodde bättre om mig än jag själv trodde. Men så blir det kanske med alla hormoner som gör att man helt går upp i den nya lilla människan som kommit. Allt fokus och all energi måste ju gå åt till detta älskade mirakel så allt annat blir bara ett surrande som en sjukt irriterande fluga när man har svårt att somna. 

 

Alva utvecklas i en rasande takt. Nu kan hon ta sig fram, genom att rulla eller hasa sig fram. Hon kan sitta själv kosta stunder. Hon jollrar mer än någonsin. Hon äter, ALLT, med god aptit. Hon listar snabbt ut saker. Hon har sovit i ett eget rum under semestern i Skåne. Hon somnar själv i egen säng på kvällen. Hon har badat för första gången i sjön, och älskade det! Hon är en glad, busig, intelligent liten varelse. Vi har upptäckt att hon är bättre i magen ju mindre jag ammar. Ändå ammar jag två gånger om dagen "för det ska man"... så dumt egentligen, men rätt skönt att slippa gå upp och göra en flaska kl 5 på morgonen. 

 

I helgen ska jag jobba. För första gången på 7 månader. Efter att ha haft semester med Peter är jag äntligen lugn inför det. Innan hade jag dåligt samvete men nu vet jag att det kommer göra mig gott! Även om jag kommer sakna henne HELA TIDEN!

 

 

 

Jag vågar knappt säga det, men jag tror vi börjar få bukt med näsa och mage nu. I alla fall är vi i en bra period just nu. Det märks på Alva att hon haft det jobbigt, för från att ha varit vaken mycket med mycket skrik ett par dagar så sover hon nu massor! Två nätter i rad har hon sovit 12 timmar. Hon ammar sovandes!! Hon sover igenom kvällsrutinen med blöjbyte, massage,tvätt och pyjamas till och med! Tur att hon är nöjd och pigg när hon väl är vaken, annars hade jag nog trott att hon var sjuk eller nåt. 

 

Idag kommer hennes morfar hit! Han har haft otur med förkylningar och då vi har nolltolerans här hemma mot förkylningstecken så har han inte fått komma än. Men idag äntligen ska de få träffas! 

 

I övrigt knallar föräldrarlivet på. Jag har börjat få mensvärk, vi får se om det är livmodern som bara luras eller om jag ska vara en av de ovanliga som får mens trots helamning. Suck... Bistert väder har det ju varit också, men vi har ändå vågat oss på två promenader per dag i veckan! Känner att kroppen orkar mer och mer och jag vet inte om det är våren, att magen är borta eller att det är övertröttheten men liksom (vad verkar som) många nyblivna mammor har jag plötsligt fått för mig att bygga och stärka min kropp. OBS! Inte gå ner i vikt eller annat dumt, speciellt inte då jag ammar, utan bygga muskler, kondition och hållning! Kanske känner man så efter en graviditet då man får känslan av att äntligen få tillbaka kontrollen över sin kropp?