Kom på en sak som stört mig av och till, som jag tänkt skriva om här, men som jag liksom tänkt att jag skulle vara lite stabil inför först, den dagen kommer dock aldrig, så fort frågan kommer eller tanken susar förbi så blir jag irriterad, ledsen och frustrerad.
Det här med syskon. Syskon till Lucky menar jag då. Folk verkar inte ha förstått, folk i vår närhet som följt oss under dessa fem år det tog att bli gravida, de verkar inte förstå. En del gör det, andra känns det som att vi fått berätta om och om och om igen för att det ska gå in men de vägrar liksom acceptera det faktum att Lucky inte kommer få syskon. (Oj, vad några säkert kände sig träffade nu, några läser detta och undrar säkert vad de har sagt. Det spelar ingen roll, bara ni någon gång förstår!!) Lucky kommer att bli ett ensambarn. Varför frågar sig då några. Detta har tex kommit upp när vi kanske köpt saker begagnat och motiverat med att "ja, det blir ju bara Lucky, så är ju inga syskon som kommer ha användning av sakerna sedan". Jag kanske säger det lite väl ofta, men det är faktiskt för att vänja mig själv vid tanken på att det blir bara en graviditet, en förlossning, ett barn. För kanske har inte ens jag helt förstått. Därför blir jag så ledsen (även om det inte märks på mig) när folk säger: "Men det kan ni ju inte veta" eller "Men nu blev ni ju gravida, nu kanske det löser sig", eller "Men jag känner ett par som gjorde IVF och sen fick barn helt på egen hand efteråt".
Absolut, miraklen sker, MEN (och läs noga nu! Gärna ett par gånger om det inte går in): VARKEN jag eller min man kan bli föräldrar. Jag har valt i samråd med min man att varken här eller i samtal förklara helt vad som är Peters problem, för det är vår ensak, något han vill hålla hemligt. Det jag kan säga däremot är att även om min man träffade en ny kvinna, en med en frisk livmoder, så skulle de ha det väldigt svårt att bli föräldrar utan hjälp. Utan IVF. Punkt slut. Sen har vi då min livmoder, som INTE producerar ägg, INTE kan putta ut ägg (om det funnits några) i någon äggledare då de är STÄNGDA (då säger några, "men det kan väl ha öppnat upp sig?" Ok, om du får ett sår, låt oss säga på din hand, så läker det samman, säg under 13 år som i mitt fall, det blir ett ärr. Om du nu blir gravid, öppnar sig ärret då? Blir det hål igen på samma ställe? Försvinner ärret som växt och växt under 13 år? Och så nästa försök till tröst från andra "men jag känner någon som spolade sina äggledare" Ja, fint, jättebra, det har de gjort på mig med, DET FUNKADE INTE! Det är stängt, kaputt. Sönder. Jag är opererad, jag har fått mediciner, vi kan inte få barn, utan hjälp.
Vi har beslutat att inte göra fler provrörsbefruktningar. Varför inte? För vi vill inte. Det gör ont, själsligt och fysiskt. Kroppen tar stryk, psyket tar stryk, förhållandet tar stryk, ekonomin tar stryk. Vi kommer ha ett barn, ett vi längtat efter i sååå många år, och vi kan inte tänka oss att utsätta detta älskade barn för ett stressat, utmärglat och deprimerat par föräldrar som hela tiden åker på läkarbesök och kontroller, får missfall och vredesutbrott och gråter nätter igenom. Vi tänker inte utsätta Lucky för det bara för att ge hen ett syskon. Vi kan köpa att andra gör det, vi vill inte. Kanske ångrar vi oss, men just nu är vi helt 100% säkra på att det "bara" blir Lucky, och det är inte så bara det! Och vet ni vad? Det är VÅRT val.
Jag förstår att det bara är tröstande ord ni utstöter, förhoppningar och uppmuntran, men jag blir så ledsen varje gång. Självklart vill vi ha fler barn. Vi ville ha två tre stycken. För varje gång någon säger "men det kan ni inte veta" så gör ni så jag känner mig lite mindre värd, för jag kan inte ge min man fler barn. (och han kan inte ge mig fler). Vi kan inte erbjuda vårt barn syskon, som ju är så härligt, underbart att ha. Vi får bara den här upplevelsen. Vi är så lyckliga över att få uppleva den, för som vi har längtat! Så snälla, förta inte den här lyckan genom att försöka trösta med att vi kanske kan få fler. Vi orkar inte hoppas på fler. Vi vill inte hoppas på fler. Efter det här förlossningen kommer jag be om att bli satt i klimakteriet, för att stanna upp mina livmodersjukdomar. För att orka vara mamma. Mamma till vår Lucky, ett resultat av fem års kontroller, operationer, mediciner, provrörsbefruktningar och missfall.
Snälla, inget mer prat om syskon till Lucky. Om jag nämner att det inte blir fler, håll bara med. Det är vår verklighet, inget ord kan ändra på.
Tack
