6 Läs mer >>
Kom på en sak som stört mig av och till, som jag tänkt skriva om här, men som jag liksom tänkt att jag skulle vara lite stabil inför först, den dagen kommer dock aldrig, så fort frågan kommer eller tanken susar förbi så blir jag irriterad, ledsen och frustrerad.
 
Det här med syskon. Syskon till Lucky menar jag då. Folk verkar inte ha förstått, folk i vår närhet som följt oss under dessa fem år det tog att bli gravida, de verkar inte förstå. En del gör det, andra känns det som att vi fått berätta om och om och om igen för att det ska gå in men de vägrar liksom acceptera det faktum att Lucky inte kommer få syskon. (Oj, vad några säkert kände sig träffade nu, några läser detta och undrar säkert vad de har sagt. Det spelar ingen roll, bara ni någon gång förstår!!) Lucky kommer att bli ett ensambarn. Varför frågar sig då några. Detta har tex kommit upp när vi kanske köpt saker begagnat och motiverat med att "ja, det blir ju bara Lucky, så är ju inga syskon som kommer ha användning av sakerna sedan". Jag kanske säger det lite väl ofta, men det är faktiskt för att vänja mig själv vid tanken på att det blir bara en graviditet, en förlossning, ett barn. För kanske har inte ens jag helt förstått. Därför blir jag så ledsen (även om det inte märks på mig) när folk säger: "Men det kan ni ju inte veta" eller "Men nu blev ni ju gravida, nu kanske det löser sig", eller "Men jag känner ett par som gjorde IVF och sen fick barn helt på egen hand efteråt". 
 
Absolut, miraklen sker, MEN (och läs noga nu! Gärna ett par gånger om det inte går in): VARKEN jag eller min man kan bli föräldrar. Jag har valt i samråd med min man att varken här eller i samtal förklara helt vad som är Peters problem, för det är vår ensak, något han vill hålla hemligt. Det jag kan säga däremot är att även om min man träffade en ny kvinna, en med en frisk livmoder, så skulle de ha det väldigt svårt att bli föräldrar utan hjälp. Utan IVF. Punkt slut. Sen har vi då min livmoder, som INTE producerar ägg, INTE kan putta ut ägg (om det funnits några) i någon äggledare då de är STÄNGDA (då säger några, "men det kan väl ha öppnat upp sig?" Ok, om du får ett sår, låt oss säga på din hand, så läker det samman, säg under 13 år som i mitt fall, det blir ett ärr. Om du nu blir gravid, öppnar sig ärret då? Blir det hål igen på samma ställe? Försvinner ärret som växt och växt under 13 år? Och så nästa försök till tröst från andra "men jag känner någon som spolade sina äggledare" Ja, fint, jättebra, det har de gjort på mig med, DET FUNKADE INTE! Det är stängt, kaputt. Sönder. Jag är opererad, jag har fått mediciner, vi kan inte få barn, utan hjälp. 
 
Vi har beslutat att inte göra fler provrörsbefruktningar. Varför inte? För vi vill inte. Det gör ont, själsligt och fysiskt. Kroppen tar stryk, psyket tar stryk, förhållandet tar stryk, ekonomin tar stryk. Vi kommer ha ett barn, ett vi längtat efter i sååå många år, och vi kan inte tänka oss att utsätta detta älskade barn för ett stressat, utmärglat och deprimerat par föräldrar som hela tiden åker på läkarbesök och kontroller, får missfall och vredesutbrott och gråter nätter igenom. Vi tänker inte utsätta Lucky för det bara för att ge hen ett syskon. Vi kan köpa att andra gör det, vi vill inte. Kanske ångrar vi oss, men just nu är vi helt 100% säkra på att det "bara" blir Lucky, och det är inte så bara det! Och vet ni vad? Det är VÅRT val. 
 
Jag förstår att det bara är tröstande ord ni utstöter, förhoppningar och uppmuntran, men jag blir så ledsen varje gång. Självklart vill vi ha fler barn. Vi ville ha två tre stycken. För varje gång någon säger "men det kan ni inte veta" så gör ni så jag känner mig lite mindre värd, för jag kan inte ge min man fler barn. (och han kan inte ge mig fler). Vi kan inte erbjuda vårt barn syskon, som ju är så härligt, underbart att ha. Vi får bara den här upplevelsen. Vi är så lyckliga över att få uppleva den, för som vi har längtat! Så snälla, förta inte den här lyckan genom att försöka trösta med att vi kanske kan få fler. Vi orkar inte hoppas på fler. Vi vill inte hoppas på fler. Efter det här förlossningen kommer jag be om att bli satt i klimakteriet, för att stanna upp mina livmodersjukdomar. För att orka vara mamma. Mamma till vår Lucky, ett resultat av fem års kontroller, operationer, mediciner, provrörsbefruktningar och missfall. 
 
Snälla, inget mer prat om syskon till Lucky. Om jag nämner att det inte blir fler, håll bara med. Det är vår verklighet, inget ord kan ändra på. 
 
Tack

Syskon

2 Läs mer >>
Idag ringde klockan 3:45, och efter en dusch och en morgonpromenad som innehöll en vacker syn av hundratals fjärilar, bar det av till Malmö! Väl där åt vi frukost igen och nervösa som sjutton satt vi sen i väntrummet! Vi fick komma in till dr.E och han förklarade att han läst att vi mött många besvikelser och att han så gärna ville ge oss positivt svar. Så började han, jag tittade på Peter men sen kunde jag inte hålla mig. Nervöst tänkte vi båda "det är inget!" men så kommenterade han att jag hade förstora äggstockar än och sen gick han till mitt mellan dem och pekade på skärmen och sa: ser ni att det flimrar här? Ja sa vi med andan i halsen. Han tittade på oss och log med hela ansiktet: " det är ert barns hjärta! Tydligare kan det inte bli!" Vi blev chockade! Frågade om och om igen om det var sant, om han var säker! "men jag har mensvärk ibland" sa jag och dr.E pekade igen:" men du ÄR gravid! Det ser du ju här!" vi tackade honom som om han gett oss prinsessan och hela kungariket och vi fattar det fortfarande inte. Stirrar på bilderna vi fick och kan bara inte förstå! Det är en bit kvar, risker finns än, men såhär långt har vi aldrig kommit! Nu ska vi bara njuta! Det är vår tur nu! Februari är inom räckhåll!
 
 

VUL

0 Läs mer >>
Imorgon, om mindre än 24 timmar, är det dags att titta på Lucky! Jag är förväntansfull och panikslagen! Jag längtar efter visshet och att få se vårt mirakel, samtidigt som rädslan för att finna en tom fostersäck kommer mig till mötes som en stor lastbil och inte ser mig mitt på gatan! Jag försöker låta glädje och lycka vinna men det blir lite som med pojken som ropade varg! Vi har blivit överlyckliga och kastat oss in i glädjen två gånger i rad, och båda gångerna har det inte blivit som vi trott. Då är det så svårt att lyssna på att vi faktiskt väntar en liten bebis den här gången och tänka, fokusera på att det kommer gå bra. För hittills har det inte gjort det! Fyra och ett halvt år av ständiga besvikelser, man vänjer sig tyvärr! Men efter imorgon, när vi sett ett hjärta slå, då får inget stå i vägen! Då är det highway to happiness som gäller! 
 
 

Dagen före ul

1 Läs mer >>
 
Idag kom brevet! Dagen innan midsommarafton ska vi få se vad som gömmer sig i livmodern! Nu har jag ett datum att sikta på! Idag är jag bara glad och inte orolig! Det var inte så vanligt att fostersäcken är tom så förhoppningsvis är det något där nu!! Den 19 juni kan vi antingen slappna av eller bryta ihop och ställa oss i kö. Vi hoppas såklart på det förstnämnda :)

Tid till ul bokat!

2 Läs mer >>
Idag 10/6 är jag på dag 5+5, dvs 5 veckor och 5 dagar sedan två veckor innan befruktningen. Vanligtvis räknar man ju från senaste mens, men vid ivf som vår går man 14 dagar innan äggplocket. Jag mår illa dagligen, men det har gått från diffust illamående hela tiden till intensivt illamående halvtimmen innan mat. Bysten är som svällande bomber, och kissar jag inte ofta så får jag mensvärk efter toabesök. Vi gissar att det är pga att livmodern växer, emdometriosen och att blåsan sakta fylls och trycker på livmodern, sen töms den fort och livmodern tar plats igen och då värker härdarna. Kan det inte vara så? :) I förrgår både klippte jag gräs och cyklade till sjön, på natten fick jag jätteont och blev livrädd för att jag orsakat missfall. Men igår gjorde jag inget förutom jobbet och det gjorde ont ändå på kvällen, men då var jag inte orolig alls. Bara Lucky som tar plats hoppas jag! Jag har mer eller mindre bestämt att jag ska ha den här babyn, Peter försöker få mig att hålla mig mer likgiltig fram till ultraljudet, Vi är båda rädda att vi kommer dit och det är tomt, som första gången. Mest är vi nog oroliga för hur vi skulle ta det. Men varför oroa sig innan dess? Vi får ta det då! Nu är jag gravid! Idag ska jag städa, sy och njuta av vädret! Och njuta av det som händer med min kropp! Det här är oavsett utgång sista graviditeten jag någonsin får uppleva, det vet vi med säkerhet!  Fortsätt håll tummarna för oss!!! <3
 
 

Väntan på tidigt ultr...

5 Läs mer >>
Igår efter en sömnlös natt gick jag upp fem minuter innan Peter skulle vakna och kissade på stickan. Jag ska väl redan nu erkänna att vi fusktestade en vecka innan, Peter som inte kunde hålla sig, men vågade inte lita på resultatet! I alla fall: jag höll för resultatrutan med handen, kröp ner bredvid Peter och sa att vi skulle se det samtidigt! Vi båda fokuserade och jag flyttade handen: Positivt
 
Vi båda tittade på varandra, kom fram till att vi mer blev oroliga än lyckliga och att vi kanske vågar glädjas mer när ultraljudet är gjort, om vi kommer dit! Låter kanske konstigt, men det här är ju vår tredje graviditet och vi har fortfarande inte kommit förbi vecka 12. Så vi fortsätter hålla andan! Försöker glädjas och prata om Lucky, men oron finns där! Varje värk, varje litet lyft och varje toabesök är tanken där: har jag förlorat barnet nu? 
 
 
 

Testdagen

1 Läs mer >>
Nu är jag då ruvare! Vi har bytt "namnet" på embryot från Liten#3 till Lucky. Peter som började, nu är jag också fast! :) Testdag är 6/6, svärfars födelsedag! 
 
Ruvdag 1: Extra svullen mage (har haft det sedan äggplocket). Annars mår jag toppen! Blev trött, men gick upp tidigt, fick på kvällen, men jag klippte lite gräs i värmen, så inte så konstigt!
 
Ruvdag 2: Fick mensvärk efter dammsugningen. Vilade, gick en promenad och kände då "ryckningar" i magen som vid förra missfallet. La mig ner och låg så till Peter kom hem. Jag tar inga risker! Vi fick brev från RMC igår. Tyvärr klarade sig inte de andra embryorna, så vi har nu ingen back up plan längre. Våra poäng är slut, och i och med det blir det nu inga fler IVF försök. Lucky är nu vårt sista hopp om en graviditet. Tar den så behövs ju inga fler, men visst ökade oron dramatiskt! Så Lucky: fastna, utvecklas, överlev!! 
 
Ruvdag 3: Åkte till stan och handlade lite växter och mat inför helgen. Tänkte att om jag var där 10 skulle jag nog missa köerna som blir runt lunch. Ack så fel jag hade! I övrigt är allt bra. Varm, trött (sov middag) och öm.
 
Ruvdag 4: Lugn dag idag! Äventyr i Moshult och lite mensvärk, men kan också vara tarmen där...
 
Ruvdag 5: Jag är så känslosam nu! Gråter av allt. Men kan ju vara oron med, och känslan av att vi aldrig kommer bli föräldrar! Brösten ömmar och livmodern påpekar sin existens! Så ingen skillnad mot när jag tog hormonerna alltså! :p 
 
Ruvdag 6: Jobbade idag men aktade mig noga för att lyfta något! Förutom att jag gråter mest hela tiden, även när jag skrattar (skrattar så jag får ont i magen och kan inte sluta), så är jag öm, trött, förstoppad (som med Liten#1) och blir extremt äklad av vissa lukter, så det är ju positivt! Men kan också vara psykiskt...inbillning... utom förstoppningen då ;)
 
Ruvdag 7: vaknade 4:30 och var kissnödig. Somnade om kl 6:00 och vaknade kl 12!! Handlade och planterade och blev kvitt magontet! Är kissnödig hela tiden! 10 dagar kvar till testdag!! Cyklade en runda på kvällen.
 
Ruvdag 8: vaknade vid 2:00 av mensvärk och fick direkt ångest för att jag cyklat! Kissade och det kändes bättre! Somnade 7:00 och vaknade 9:00. Sen har jag mest haft ont i magen av förstoppningen :/
 
Ruvdag 9: idag är ingen bra dag! Vaknade 2 nåt och kissade. Vaknade igen 5:00 av mensvärk, mest högra äggstocken och blev orolig att jag är överstimulerad. Eller att mensen var på gång. Peter bad mig lägga mig i hans famn så han kunde värma magen och jag lyckades somna om en timme. Vaknade igen och kände att jag var tvungen att röra på mig. Tittade på förlossningskliniken på TV medan jag stående vaggade från sida till sida. Vid 8 åt vi frukost och påväg ut till bilen för att hämta hunden vi ska passa i helgen fick jag stanna för jag trodde jag skulle kräkas! Vägen dit och Hem var Peter beredd att stanna. Brösten känns som att det blixtrar i dem! Nu ligger jag i sängen, är sugen på bacon (som igår) och mår allmänt illa. Kan ju vara pga förstoppningen, men trodde det hade lossnat nu! Vi pratade om att ringa KK och höra om det kunde vara överstimulering, men då mensvärken släppte väntar vi en dag till! Är det inte bättre imorgon ringer jag och hör vad de säger! Wish me luck!
 
Ruvdag 10: Det är bättre idag! Sov hela natten, med undantag för ett toabesök. Vaknade med lite värk som snabbt gick över. Idag har jag äntligen fått mina bacon! Mått illa nästan hela dagen och sov middag 3 timmar, det är jobbigt att röra sig men har gått två promenader! 7 dagar till testdag!
 
Ruvdag 11-14: mindre mensvärk, mer illamående, bättre mage, men känns som om en hård sköld under huden i magen.  Tre dagar kvar!
 
Ruvdag 15: världens illamående, mjuk mage, och sov middag som vanligt numer! Får gå upp två-tre gånger på natten och kissa (är inte det lite tidigt?). Plötsligt har en rädsla dykt upp också! Inte för ett negativt resultat, utan snarare för ett missfall! Drömmer om blod och klumpar och vaknar panikslaget! Minsta värk i magen stannar jag upp och väntar... Jag är nu ganska säker på ett plus på testdagen, men mer orolig för att klara mig till tidiga ultraljudet och att de då ska se ett liv! Vi orkar nog inte ett missfall till, och absolut inte ett ultraljud där de säger att lyset är tänt men invånaren flyttat. STANNA Lucky!!!!
 
 
 

Ruvning dag för dag

4 Läs mer >>
Igår ringde de från RMC och skrämde mig, men de ville bara ändra tiden och sa att allt var bra! Idag åkte vi så ner igen, jag var superkissnödig, för det ska man vara! Det underlättar återföringen! Väl där väntade den absolut bästa läkaren. Vi har inte träffat honom på ett år! De visade bild på vårt perfekta embryo och embryologen förklarade att det var roligt att det blivit ett så toppen embryo! För att slappna av försökte jag skoja med embryologen men hon var inte så pratsam :/ jag sa att det stuckit till de två senaste återföringarna, och Dr K sa att det inte ska kännas! Det stack till, jag sa till, han sa: det är inte möjligt, ändrade och så kändes det plötsligt inte längre! Hur skönt som helst!! Så nu ligger vår nya Liten i magen och det kommer vara 17 lååånga, pendlande, känslomässiga dygn tills testet! Visar det positivt kommer det följas av 36 oroliga veckor där vi ska njuta av varje dag!! Den här tror jag vi behåller ;)

Återföring

1 Läs mer >>
Det är lite av ett vakum nu när äggen är befruktade och befinner sig i ett värmeskåp i Malmö. Vi bara väntar hoppas och ber för att de överlever och utvecklas väl!
Jag har haft ont efter äggplocket! Väldigt ont! Har knappt kunnat gå... ni som träffade mig i helgen på Öland vet :) Jag tror två av blåsorna spruckit med, gjorde så sjuuukt ont vid två tillfällen i helgen! Nu är det mer bra än ont, så har stora förhoppningar på morgondagen! Hade det inte alls såhär efter vårt första äggplock! Kollar avundsjukt på andras bloggar där de inte haft ont... men jag är ju tydligen känslig :p Blir kanske så när man levt med smärta i 16 år och plötsligt bara får ta alvedon för smärtan.
 
Bloggar igen på tisdag ;)

Mittemellan-tid

3 Läs mer >>
Igår kl 4:30 gick vi upp för att ta tåget till Malmö. 9:00 blev vi inkallade och Peter fick lämna mig. Jag bytte om till de vackra sjukhuskläderna (haha) och fick svara på frågor, vägas, ta tabletter och kissa. Det kom in en kvinna och satte kanyl i armen och helt plötsligt skulle jag in! Peter hade inte kommit än och de lovade att han kom snart. Jag placerades på britsen, fick en sköterska som tog blodtryck, puls, satte EKG och gav mig första dosen av smärtstillande/lugnande/mot illamående. Huvudet tog sig en karusellomgång! Jag berättade att det gjorde ont sist och hon lovade att det skulle bli bättre denna gången. Ack så fel hon hade! Jag vill redan här säga att många som gör äggplocket känner ingenting! Så är du en av alla som ska göra äggplock så tro inte att det gör ont på alla! Jag har endometrios och får ont även av vanliga VUL (vaginala ultraljud). Nåväl, de gav lokalbedövning i livmodern och precis då hörde jag att "maken kommer nu" - "han är väldigt välkommen" och jag lugnade mig lite. Min vackra man satte sig vid min sida och strök mig över armen. Så vacker även i blå rock och hårnät <3
 
"Nu börjar vi" sa de och jag försökte slappna av... och världens smärta sköt upp från magen. De höjde genast smärtstillandet och det hjälpte inte ett dugg! Det jag minns nu är att de höjde och höjde och jag bara skrek, grymtade, grät. De bytte smärtstillande och jag hörde att de gett så mycket som de kunde. Läkaren som utförde plocket bad om en tunnare nål som skulle märkas mindre och sköterskan gav med någon annans tillåtelse lite till och sa att vi skulle prata om annat. Vi pratade om djuren, båten och morfar. Peter säger att jag pratade väldigt osammanhängande men att sköterskan bara fortsatte prata som om hon förstod allt! Jag minns inte ens Peter där just då. Bara smärta och sköterskans ansikte och envisheten jag kände att jag måste ligga still. Det fanns inget val! Läkaren sa att hon måste ta de sista stora med, och jag sa att jag ville det, jag skulle försöka ligga still! Det flög förbi ägg på tv-skärmen och mitt i allt tänkte jag "det måste vara fler än fem nu!" Och det var det! När de var klara hulkade jag gråtande och alla klappade och tröstade och sa hur duktig jag var, vilket jag faktiskt struntade i, jag var bara så lättad att det var över! Arm i arm med Peter och sköterskan gick vi till vår lilla brits och de sa att jag troligen skulle somna av alla läkemedel. Jag låg där en stund och pratade med Peter och när de kikade in om jag somnat sa jag att jag var hungrig! Så vi fick frukost och jag kände mig toppen, men med mensvärk. Inte snurrig alls!
Läkaren kom in och förklarade att de plockat 16 ägg! De vet ju inte hur många som var mogna eller om de kommer befruktas eller överleva, men det var ju fantastiskt! Jag fick veta att äggblåsorna nu är fyllda med blod och att äggstockarna kommer fortsätta vara svullna i ca 3 veckor. Jag måste äta mycket salt för att hindra överstimulering, så de inte blir förtunga och viker sig. Äggblåsorna kommer kanske kunna spricka och då kommer det göra ont men kommer inte vara farligt! Jag måste vila mycket de närmsta 3 veckorna. Inget bad, inget samliv. Sköterskan kom in och sa att hon var imponerad av 16 ägg när vi hade 5 sist, och att jag varit så stark som höll ut. Vet inte själv om jag var så stark, jag var mest envis och tänkte på vårt framtida barn! När jag kunnat kissa fick vi åka hem. Åt lunch och tog tåget hem igen, och väl hemma kom smärtan. 
 
Idag känner jag fortfarande inte när jag behöver gå på toa. Jag får gå lite då och då för säkerhets skull. Det gör ont, men under kontroll! Om en timme ska jag ringa och få veta hur befruktningen har gått och när vi ska ner för återföring! Spännande och lite skräckblandat! Vi behöver bara ett, men två vore fint så vi kan göra en FET till om vi måste. Vore bra med fler så de kan välja de absolut bästa, de som växer bäst!
 
Uppdatering följer ;)
 
Jag trodde jag log här, haha!! Detta är efteråt när jag skulle somna, men bara var hungrig!
 
Jag har nu fått veta att av de 16 var 6st mmogna och av dem blev 6 befruktade! 100% alltså :) Om de nu överlever blir det återföring på tisdag!! 
 
 

Äggplock

3 Läs mer >>
Idag 8:30 var det dags för follikelultraljud, dvs se om hormonerna haft någon effekt och det mognat några äggblåsor, de blåsor som ska innehålla ägg (alla innehåller inte ägg). Väl där berättade jag att det är tungt i magen och att jag vaknat i natt av att det gjort ont i äggstockarna när jag vänt mig! Då vänster känts mest gissade jag på mest i den, och vi hoppades på minst 8 stycken! När undersökningen började kom en sköterska in som skulle anteckna, och jag kände igen henne, men inte som arbetande i Växjö! Visade sig att hon var vår sköterska i Malmö Första IVFomgången! Hon kände igen mig :) I vilket fall: de som räknas av blåsorna ska vara minst 8mm i storlek, helst närmre 20mm för att kunna plockas. I höger hade jag 7 blåsor som var över 10mm. Den största 14mm. Så gick hon över till vänster... Trumvirvel... 10 blåsor!! Största 18mm! Hon sa att det inte varit konstigt att jag känt av dem! Hoppas nu det är ägg i mer än hälften!!! 
 
Just nu väntar jag på att de ska ringa från RMC och meddela hur vi går vidare. Gissar på högre dos och äggplock på onsdag, eller fortsätta och nytt ultraljud nästa vecka. Bara att vänta och se!! :)
 
Uppdatering
Efter ett ringde de! Det blir äggplock på torsdag! Samma dos som innan fram tills dess. Jag sa att det gjorde så ont sist så hon sa att hon skrev upp att jag ska få mer smärtstillande den här gången! Topp :D
 
 

Follikelultraljud

2 Läs mer >>
Under den här rubriken tänker jag skriva lite varje dag om hur det känns och vad som händer. Jag kommer skriva nya rubriker om större grejer som punkteringen (äggplock) och transfusionen (återföringen).
 
Synarel dag minus 2
 
På onsdag börjar nedregleringen, så idag ska jag ringa RMC i Malmö och höra hur våra infektionsprover ser ut. Dvs om vi fått HIV, Hepatit, syfilis eller HTLV. Tyvärr brukar telefonkön vara lång i början av veckan, men jag har för mig att de ändrat det där nu så de ringer upp! Hoppas hoppas!
Mående Svullen, spänningar, omättlig, vill äta hela tiden, helst munkar. Äggstockarna har bråkat i nån vecka. Grinig.
 
Synarel dag minus 1

Jag slapp telefonkö igår, de ringde upp! Och ja, vi är friska. Som väntat. Just nu sitter jag och väntar på att apoteket ska smsa och säga att jag kan hämta medicinen. Kom på att jag glömt beställa, men ett apotek hade faktiskt några få på lager, så igår kväll bokade jag en av dem. Bäst är annars om man 3-4 dagar innan beställer medicinen till ett specifikt apotek, det gäller alla mediciner man använder under IVF. Detta säger de inget om, det är sådant jag lärt mig av erfarenhet. Idag kommer våra "lånebarn", vi ska måla ägg och göra godis är tanken, och mysa med kaninerna såklart.
Mående Trött, tröttare tröttast. Höger äggstock värker. Stabilt humör.
 
Synareldag 1

De hade en kvar igår och den fick jag! Så idag har jag börjat, 1 spray i 1 näsborre 3 gånger om dagen.
I går var vi barnvakt och idag kom en kompis med sina två söner. Så härligt att få omges av barn, även om jag är trött efteråt. Vaknade 4:30 idag. Ångest och kissnödighet. Skönt att Peter gick upp 5, då stekte jag ägg och svamp och serverade frukosten vid tända ljus.
Mående Spänningar, svullen, och trött. Stabilt humör.
 
Synarel Dag 2
Ömma äggstockar, trött. Gjorde nästan ingenting på hela dagen. Orkade inte. Illamående, nära att kräkas på kvällen.
 
Synarel Dag 3

Mensvärk, orolig, ömma körtlar men stabil i humöret. Vi hade en lugn dag hemma, åkte och handlade på eftermiddagen.
 
Synarel Dag 4

Vaknade pigg och alert. Cyklade 8 km, städade hos kaninerna. Sen kom huvudvärk, mensvärk, hugg i äggstockarna, ömma körtlar, kände mig förkyld och febrig. Hade förhöjd temp. Men glad hela dagen till min mans glädje. Åt middag med vänner på kvällen <3
 
Synarel Dag 5

Pigg och glad. Lite mensvärk men inte som igår! Påsklunch med släkt, lekt och stojat. Peter ringde och svärfar säger att det skett en katastrof. Jag får panik, kör efter Peter vars cykel pajat, men han är oskadd. Börjar då gråta, inser att jag är blödig idag :) Ikväll kommer mor med make!
 
 Synarel Dag 6

Grejar i trädgården, går från full av energi till att somna på ett par timmar. Efter att ha sovit lite åkte vi till stan för att handla grill m.m. Får ont i halsen, kroppen, livmodern gör ont kortare stunder, men mer intensivt, som att hissna, men med smärta. Ängslig idag. Känner mig som ett enda stort blåmärke när jag går och lägger mig.
 
Synarel Dag 7
Idag har jag jobbat! Mycket mensvärk men hanterbart. Fått förkylning med, men vem är jag att klaga? :p Bara. att bita ihop. Vet att jag blev förkyld förra gången jag tog Synarel också! Det dumma är ju att man inte kan avhjälpa det så mycket med medicin. Alvedon och saltlösning till näsan får duga! 
 
Synarel Dag 8

Vaknade 5:10 och visste direkt, min mens hade anlänt. Skyndade mig att ta en alvedon (det enda jag kan ta nu) och kände smärtan komma forsande inifrån. Har sedan legat i soffan, nedbäddad med värmedynor och TENS. Enda jag har gjort är att se till så Ziva fått ut och kissa då och då, och tagit mina hormoner. Tänk att den var så punktlig den här gången! Mensen ska komma mellan dag 8-14. Förra gången kom den på dag 12, den här gången på dag 8! Om en vecka och två dagar så börjar jag med injektionerna. Dags att reservera Gandalf alltså ;) Förresten, tänk vad man kan må bättre bara mensen kommer...även om det gör ont så är jag ju mer "van" vid det.
 
Synarel dag 9

Idag hämtade jag Gonal-f på apoteket. Bäst att ha den hemma i kylskåpet, är ju mycket "konstiga" dagar nästa vecka. Blöder som bara den. Blödde inte ens så här mycket vid MAet. (När vi aborterade vårt första foster)
Mensvärk och huvudvärk.
 
Synarel dag 10

Idag har jag bokat tid till ultraljud på Kvinnokliniken för kontroll av follikeltillväxt. Dvs de blåsor som äggen ligger i. Efter ultraljudet, som är den 9/5, beslutas om jag ska fortsätta med injektionerna och boka ett nytt ultraljud eller om det är dags för äggplock. Vi hoppas på minst åtta mogna, för det hade vi sist. I dessa åtta fanns fem ägg. Låt oss hoppas hoppas!
Mående mensvärk, energisk, irriterad
 
 
Synarel dag 11

Värmevallningar idag! Över texten ser ni mitt schema. Det hjälper mig komma ihåg vilken näsborre och att jag tagit. Jag tar i varannan näsborre. Det ska inte spela någon roll, men förra gången jag använde Synarel fick jag lätt näsblod/sår i näsan, så nu tar jag noga varannan gång. Det verkar gå bättre! 6 dagar kvar till Gonal-F... 
Idag tog jag graviditetstestet jag skulle tagit när mensen kom. Negativt såklart. Då kan jag alltså börja med sprutorna på fredag! Mående lite mensvärk, pigg, glad, en underbar dag. Lite pollenkänning bara!
 
Synarel dag 12

Värmesvallningar och pollenkänningar, jobbigt att andas men bra i övrigt!
 
Synarel dag 13

Jobbade några timmar och fick sen världens huvudvärk. Men lyckades handla inför kalasen i veckan och shoppa blommor till krukorna på trappen! Migränliknande huvudvärk resten av dagen.
 
Synarel dag 14

Vaknade pigg tidigt och började baka, tre satser, sen byggde jag kaningård resten av dagen. En toppendag!
 
Synarel dag 15

Lagat mat hela dagen. Toppendag igen!
 
Synarel dag 16

Ont i huvudet och känns som ont i halsen, men i musklerna på vänstra sidan. Som ett blåmärke eller att jag sträckte mig. Massa släkt på besök. Märker att jag har kortare stubin vad gäller tålamod med barnen när de tetas med varandra.
 
Synarel dag 17

Idag är sista dagen jag skriver här, går vidare till rubriken "Dagbok gonal-f", för idag är dags för första injektionen! Idag går jag även ner i puffandet från tre gånger om dagen till två. Morgon och kväll. På kvällen kommer jag även ta injektionen. Nu börjar nedräkningen på riktigt! *djupa andetag*
Mående Ont i lederna. Stel i benen. Vänter äggstock stökar, brukar ju vara högra mest, så känns konstigt att bara känna av vänstra.

"Dagbok synarel"

4 Läs mer >>
Vår reproduktionsplan kallas långt protokoll. Det korta protokollet är på en månad och mer "pang bom". Långt protokoll sträcker sig över två månader.
 
Jag har redan börjat stoppa i mig folsyra och B12 och undviker viss mat och läkemedel.
 
På dag 21 i min menscykel ska jag starta med Synarela Nässpray, tre ånger om dagen.
 
Efter en till två veckor kommer min mens och då ska jag göra graviditetstest. Den 2/5 är det dags för injektionerna med medicinen jag kallar Gandalf. Den ska jag ta varje kväll tills de säger annat! Nytt för den här gången är att de ökat min dos en enhet. Bra då det var lite långsam tillväxt av folliklarna (äggblåsorna) förra gången.
 
9/5 ska jag på ultraljud för att se om det mognat några äggblåsor. Sist fick jag åka ner till Malmö och göra ett extra ultraljud då det syntes dåligt på ultraljuden i Växjö, nu vet vi att det var pga PCO. Vid ultraljud bestäms när tillräckligt många ägg mognat tillräckligt för ägglossning och äggplock.
 
35 timmar innan äggplocket tar jag en sista injektion av en ägglossningsspruta som gör så att äggen gör sig redo att lossna ur äggsäckarna. När det är dags för äggplock åker vi ner till Malmö, jag kommer vara fastande. Väl där får jag gå in till en brits bakom ett skynke, byta om och ta lugnande och smärtstillande och sätta kanyl. Min man går till ett annat rum. När det är dags för vår tur kommer min man och han får ta på sig rock, mössa och foppatofflor. Tillsammans går vi igenom slussen till operationssalen och där inne hälsar vi på läkare, sköterskor och embryologer. Embryologen går in i rummet brevid och vi kan följa hens upptäckter på en tv, samt äggplocket inuti mig via en ultraljudsskärm. Medan min man håller min hand rabblar vi personnummer och namn (jag sa fel sist eftersom jag var lite snurrig av medicinerna), de ger lokalbedövning i livmoderetappen och så går de in med ultraljud och en nål med slang. De punkterar äggblåsorna och suger ut äggen (om det finns ägg, alla äggblåsor innehåller inte ägg). Då mina äggledare är igentäpta och jag har endometrios så gör ingreppet sjuuuukt ont! Många säger att det inte känns nämnvärt, men jag låg med rumpan en meter över bädden och skrek högljudt. De höjde smärtstillandet några gånger, sen kunde jag med envishet ligga stilla nog. Stackars min man kunde bara trösta. Äggen sugs in i slangen och in till embryologen. Där ser vi ägget en liten stund på skärmen (om man har sinnesnärvaro nog att se dit). 
 
Efteråt får jag vila (jag somnade), äta smörgås och sist mådde jag illa så jag fick syrgas (älskar syrgas mot illamåendet).
 
Äggen befruktas nu, den här gången ska de befruktas med metoden ICSI  (här är även en Videolänk)
 
2-5 dagar efter äggplocket åker vi ner igen och får tillbaka ett embryo som blivit en blastocyst (länk till video) Jag börjar sen med en kräm som innehåller progestoron. Eventuellt övriga överlevande embryon fryses ner.
 
Efter 17 dagar gör vi ett graviditetstest. Är det negativt får vi ta ett snack om när vi vill göra FET (frozen embryo transfer), vi har 1 poäng kvar då isf.
 
Är det positivt kommer vi vara försiktigt positiva. Efter två missfall kommer varje dag vara en vinst, och det tidiga ultraljudet i v 6 ett stort mål!
 
För mer information klicka på de mörkare textfälten som är länkar.
 
Videos:
Äggplock
Labriatoriet
 
 
 

Långt protokoll

0 Läs mer >>
Att fösöka bli gravid är fylld av väntan, att försöka bli gravid via IVF är väldigt mycket väntan. Väntan i kö, väntan på mens, väntan på att börja nedreglering, väntan på hormoner, väntan på ultraljud, väntan på äggblåsor, väntan i telefonkö, väntan på äggplock, väntan på att få veta hur många som befruktades/överlevde, telefonkö igen, väntan på återföring och sen det värsta av allt...väntan på blodprov, och väntan på resultat. För oss har det även en gång hunnit bli väntan på första ultraljudet och väntan på svar. 
 
Nu är första väntan dock över! Min mens har äntligen behagat dyka upp! Utan endovärk, vilket känns märkligt. Har bara hänt en gång förut, i december 2013. Man undrar ju varför, men samtidigt, varför klaga? Jag slipper vara sängliggande i smärtor! Så idag ringer jag till Malmö och sen börjar väntan på brevet hurvida jag ska börja med nässpray och nedreglering om 20 dagar. Eller om det är fullt och vi får vänta ännu en månad... eller i mitt fall 6-7 veckor.
 
 
 
Uppdaterad 28/3 12:19
 RMC ringde nyss och gav klart besked! Bara att köra på och boka ultraljud! Dock har våra infektionsresultat gått ut så vi måste göra nya prover, dvs skicka en varsin liter blod igen! Jag som älskar nålar! Speciellt när de byter rör fem sex gånger! Men vad gör man imte!

Väntan

0 Läs mer >>
Barnlöshet / Fertilitet
 
Videor 
Fråga doktorn del 11/19 tors 24/4 2014 om fertilitet
 
Nyhetsmorgon 14/3 2014
 
Efter tio 5/3 2014
 
Vill ha barn Forum
 
Endometrios
Endometriosföreningen
 
Videor
Infovideo på svenska
Strandsatt Video
 
PCO
1177
 
Videor

Infovideo engelska
 
 IVF

Steg för Steg
 

Länkar

1 Läs mer >>
Året var 2009 och jag hade ett år kvar på min utbildning. Vi hade bott in oss i vårt hus och vi kände att det nu var läge att bli fler i familjen! Vi beslutade att vänta lite så jag skulle hinna gå klart utbildningen, så i november var det dags. Vi skulle bli familj! 
 
Det blir jul, vinter, vår och var sjätte vecka kommer besvikelsen. Men det kan ju ta ett tag, det hade man ju hört! Jag försöker fokusera på skolan och då och då blir mensen sen och vi hoppas, går runt lite leende och tänker att NU kanske! Jag besöker olika apotek för att köpa graviditetstest i någon fåfäng tanke att apoteken inte ska tro nåt. Sommaren kommer, jag tar examen, vänner och släktingar får barn. Vi glädjs med dem och tänker att snart är det vår tur! Under sommaren blir jag allt mer och mer deprimerad och i slutet på juli får jag en panikångestattack på jobbet. Det är första gången i mitt liv jag får det. Jag får diagnos medelsvår depression, terapi, sjukskrivning och medicin. Jag berättar för läkaren att vi försöker få barn och hon säger att vi ska fortsätta försöka trots medicin och att det kanske är pga depressionen kroppen inte orkat. Vi åker på semester, förlovar oss och försöker tänka på annat än barn, men barnvagnar, magar och familjer finns ju överallt. Under vintern berättar jag för mina föräldrar och syster. Det har ju bara gått ett år, men för oss har det varit en evighet. Året fortsätter med bröllopsplaner, resor och jobbsökande. Vi köper ågglossningstester, men de verkar inte funka för det visar aldrig på ägglossning. 12 månader med hopp och hopplöshet.
 
2012 börjar och vi ringer Kvinnokliniken i Växjö och får komma på fertilitetsundersökning. Rör efter rör med blod skickas på analyser, vi lämnar prover, undersöks med ultraljud och får veta att vi båda är orsaken. Ingen av oss kan bli förälder. Det är vanligt att man som par har (om något) 1-2 hindren. Vi har 5. Vi gifter oss och har mitt i allt detta vårt livs bästa dag. Under sommaren opereras jag och vi får veta att jag har Endometrios och igenväxta äggledare. Chansen att bli gravida utan hjälp är alltså obefintlig. Vi ställs i kö till IVF. I december får vi komma på möte till RMC i Malmö och vi ska bara vänta på mens.
 
I januari sätts det igång och det är nässpray, salva och sprutor. I slutet på februari plockas 8 äggblåsor, 5 av dem innehöll ägg. Fyra blev befruktade och två överlevde. En till mig och en till frysen. Äggplocket gjorde ont. Mycket ont. Jag fick smärtstillande intranevöst som fick ökas ett par gånger. 2 mars åker vi förväntansfulla ner igen till Malmö och får ett ägg i livmodern. Vi försöker tänka att det bara är en prövomgång. Sällan lyckas det på första försöket. Men när jag ringer från jobbet fyra veckor senare får jag beskedet att jag är gravid! Jag går på toaletten och ser mig i speglen. Självklart ser jag inte annorlunda ut, jag var ju lika gravid på morgonen, jag bara visste det inte! 
 
Lyckan är total! Jag vill ringa ALLA och berätta, men min man säger att vi ska lugna oss, i alla fall till 12:e veckan. Veckan innan första ultraljudet berättar vi ändå för våra föräldrar. Vi skriver "Hej mormor" på magen och liknande gulliga saker och alla blir glada för vår skull. Vi pratar vagnar och gravidbälten och hurvida man ska investera i en såndär manick som man lyssnar efter hjärtslag med. Jag beställer hem böcker, "Vår graviditet", fyll i bok för de väntande föräldrarna. På kvällarna ligger jag i soffan och klappar på min mage och min man låtsas lyssna efter hjärtslag. Livet går äntligen vår väg!
 
I vecka 7 åker vi till Malmö igen, den här gången för att se vår stjärna på ultraljud. Jag har börjat få cravings av öl och ostbågar, av vilka jag självklart bara äter ostbågar. Jag mår illa och är väldigt trött i perioder. Vi går in i undersökningsrummet, jag lägger mig i stolen och vi ser...ingenting. En fostersäck, en gulkropp och en skugga. Läkaren kallar in en sköterska, hon är orolig att vi ska bryta ihop. Vi bara ser på varandra. De kollar igen, samma resultat. De ser en graviditet men inget foster. Vi ska vänta två veckor och sen besöka Kvinnokliniken i Växjö för ett andra utlåtande. På tåget hem är vi bara tysta. Det var inte såhär det skulle bli... Det var ju vår tur nu! Följande två veckor är som en evighet. Vi får veta att det kanske finns nåt, för fostersäcken har växt. En vecka senare säger de att den nog ligger bakom ett veck för de kan se ett halvt foster. I vecka 11 konstaterar de att hcg-nivån har sjunkit, inget hjärta slår och jag skickas hem med tabletter för medicinsk abort. Ett extremt smärtsamt dygn väntar, både psykiskt men framförallt fysiskt. Vi ägnar sommaren åt att bearbeta och finna glädje igen.
 
I september tinas vårt frysta embryo upp. Vi får veta att det överlevt, sätter oss på tåget och det hela tar 30 minuter innan vi sitter på tåget hem igen, befruktade. Vi är så glada att konduktören målar smilisar på biljetterna. De säger att chansen att bli gravida igen är stor. Den här gången ska jag helt undvika kaffe, Cola, lakrits, mögelost, kallrökt, charkiturier och annat sånt. Fyra veckor senare får vi veta att vi är gravida igen. Vi vågar inte bli glada. Men vi firar ändå! Det har hoppat i min mage de senaste dygnen, men det är endometriosen, det känner jag igen, kanske är den extra orolig pga graviditeten. Dagen efter blöder jag. Det kan man göra läser jag mig till. Jag hade ju jättebra hormonnivåer sa de ju! Dagen efter blöder jag mer och jag ringer RMC. De förstår inte, allt såg ju så bra ut. De skickar ett blodprovsrör som jag fyller och skickar tillbaka. De ringer och säger det jag inte vill höra. Nivån har sjunkit, jag har ett pågående missfall. De vill att vi försöker igen. Nu med en gång! Vi säger nej. Vi måste sörja. Vi måste komma tillbaka och få huvudet över ytan igen. Jag börjar blöda på annandagen i december. När februari börjar blöder jag fortfarande. Jag ringer Kvinnokliniken och de vill att jag kommer in nästa dag. Får träffa överläkaren som är fantastisk. Jag har hormonrubbning och misstänks ha PCO.I vilket fall är min ena äggstock full med cystor. Får hormoner som får mig att sluta blöda och en plan för hur vi ska göra fram till nästa IVF. Och nu är vi framme vid idag, 18 mars 2014. Vi väntar på mens. När mensen kommer ska vi ringa RMC. Då börjar nästa karusell med nässpray, salva och sprutor. Och jag tänkte att ni skulle få följa med då! ;)
 
 

Första början