Föräldrarliv
Så det är så här det känns att plötsligt prioritera bort sig själv och helt fokusera på en ny liten människa? Vi typ lever i soffan och sängen och ammar, ammar, byter blöjor, ammar, försöker sova, ammar...
Min kropp har återhämtat sig förvånande fort! Förutom en incident hemma då jag kissade på mig så börjar allt kännas bekant igen i kroppen. Ett stygn svider lite då och då och bäckenet är lite ur form, men jag går nästan normalt och kan gå på toa som förr, jag som var beredd med dusch som nådde toan och laxerande medlen. Något jag verkligen uppskattat nu första veckan är all mat vi samlat på oss i frysen. Man orkar/hinner inte laga mat. Jag gjorde iofs lasange igår, men så fick jag sova en timme sen också.
Lucky sover bra...på dagen. Sen vaknar hon runt 23:00 och är sen mer eller mindre vaken fram till 3:00. Hon ammar, somnar, jag lägger henne i hennes säng och då vaknar hon. Vi har henne i en filt hela natten så hon inte ska känna att det blir kallt, men det hjälper måttligt. Hon har en del magknip också vilket gör henne orolig så om man lyckas flytta henne så sover hon kanske 10 min och börjar sen gno runt och stöna och spänna sig. Hade vi låtit henne ligga i vår säng hade hon säkert sovit bättre, men då socialstyrelsen rekomenderar att de sover i egen säng och vi har tunga täcken i sängen, samt vill att hon sover i egen säng, så envisas vi! Och vi sover bättre och blir därmed bättre föräldrar när hon sover i egen säng! Sen brukar hon äta 4-5 tiden igen och somna bra och vakna först 8-9. sen sover hon, och sover och sover. :)
