langtantillliten.blogg.se

Igår kl 4:30 gick vi upp för att ta tåget till Malmö. 9:00 blev vi inkallade och Peter fick lämna mig. Jag bytte om till de vackra sjukhuskläderna (haha) och fick svara på frågor, vägas, ta tabletter och kissa. Det kom in en kvinna och satte kanyl i armen och helt plötsligt skulle jag in! Peter hade inte kommit än och de lovade att han kom snart. Jag placerades på britsen, fick en sköterska som tog blodtryck, puls, satte EKG och gav mig första dosen av smärtstillande/lugnande/mot illamående. Huvudet tog sig en karusellomgång! Jag berättade att det gjorde ont sist och hon lovade att det skulle bli bättre denna gången. Ack så fel hon hade! Jag vill redan här säga att många som gör äggplocket känner ingenting! Så är du en av alla som ska göra äggplock så tro inte att det gör ont på alla! Jag har endometrios och får ont även av vanliga VUL (vaginala ultraljud). Nåväl, de gav lokalbedövning i livmodern och precis då hörde jag att "maken kommer nu" - "han är väldigt välkommen" och jag lugnade mig lite. Min vackra man satte sig vid min sida och strök mig över armen. Så vacker även i blå rock och hårnät <3

 

"Nu börjar vi" sa de och jag försökte slappna av... och världens smärta sköt upp från magen. De höjde genast smärtstillandet och det hjälpte inte ett dugg! Det jag minns nu är att de höjde och höjde och jag bara skrek, grymtade, grät. De bytte smärtstillande och jag hörde att de gett så mycket som de kunde. Läkaren som utförde plocket bad om en tunnare nål som skulle märkas mindre och sköterskan gav med någon annans tillåtelse lite till och sa att vi skulle prata om annat. Vi pratade om djuren, båten och morfar. Peter säger att jag pratade väldigt osammanhängande men att sköterskan bara fortsatte prata som om hon förstod allt! Jag minns inte ens Peter där just då. Bara smärta och sköterskans ansikte och envisheten jag kände att jag måste ligga still. Det fanns inget val! Läkaren sa att hon måste ta de sista stora med, och jag sa att jag ville det, jag skulle försöka ligga still! Det flög förbi ägg på tv-skärmen och mitt i allt tänkte jag "det måste vara fler än fem nu!" Och det var det! När de var klara hulkade jag gråtande och alla klappade och tröstade och sa hur duktig jag var, vilket jag faktiskt struntade i, jag var bara så lättad att det var över! Arm i arm med Peter och sköterskan gick vi till vår lilla brits och de sa att jag troligen skulle somna av alla läkemedel. Jag låg där en stund och pratade med Peter och när de kikade in om jag somnat sa jag att jag var hungrig! Så vi fick frukost och jag kände mig toppen, men med mensvärk. Inte snurrig alls!

Läkaren kom in och förklarade att de plockat 16 ägg! De vet ju inte hur många som var mogna eller om de kommer befruktas eller överleva, men det var ju fantastiskt! Jag fick veta att äggblåsorna nu är fyllda med blod och att äggstockarna kommer fortsätta vara svullna i ca 3 veckor. Jag måste äta mycket salt för att hindra överstimulering, så de inte blir förtunga och viker sig. Äggblåsorna kommer kanske kunna spricka och då kommer det göra ont men kommer inte vara farligt! Jag måste vila mycket de närmsta 3 veckorna. Inget bad, inget samliv. Sköterskan kom in och sa att hon var imponerad av 16 ägg när vi hade 5 sist, och att jag varit så stark som höll ut. Vet inte själv om jag var så stark, jag var mest envis och tänkte på vårt framtida barn! När jag kunnat kissa fick vi åka hem. Åt lunch och tog tåget hem igen, och väl hemma kom smärtan. 

 

Idag känner jag fortfarande inte när jag behöver gå på toa. Jag får gå lite då och då för säkerhets skull. Det gör ont, men under kontroll! Om en timme ska jag ringa och få veta hur befruktningen har gått och när vi ska ner för återföring! Spännande och lite skräckblandat! Vi behöver bara ett, men två vore fint så vi kan göra en FET till om vi måste. Vore bra med fler så de kan välja de absolut bästa, de som växer bäst!

 

Uppdatering följer ;)